Hej
Jag ÄR väldigt öppen. Upplever inte att jag satt upp murar, däremot att min omgivning gör det. Jag kan ofta varje dag börja diskussioner med främlingar på stan om läget är det rätta (inte så att det blir påträngande eller krystat heller). Jag kan vara den som skämtar i ett rum och får andra att skratta, om än inte den som naturligt står i centrum.
Men det spelar liksom ingen roll. Det är precis som om det är mitt öde att vara ensam. Oavsett i vilken situation jag hamnar så väljer tjejen alltid någon annan kille, främlingar på en fest ter sig alltid någon annan att prata med osv.
Vet att det nu på pappret ser ut som om jag måste vara en som folk egentligen inte vill umgås med, och jag har bara inte insett det, men det är något mer än så. Det är som en naturlag. Vet att jag ofta kan utstråla osäkerhet, så då är det väl skit samma hur många man får att skratta. men å andra sidan kan jag inte bara utstråla säkerhet för att jag säger åt mig det.
Ska få DBT ganska snart, men är inte helt övertygad att det kan hjälpa mig. Känns som om jag vet så mycket mer än Svensson om lidande och hur skit världen EGENTLIGEN är, att det jag måste göra är att lura mig själv fram tills min död.
Börjar bli bekymrad i och med att min kärleksenergi nu förvandlas till våldsamma handlingar. Som igår, då jag skar upp mitt ansikte. Är glad att jag lever ensam så att jag inte riskerar att ta ut det på¨någon, men samtidigt är det en omöjlig ekvation att kunna bli bra utan någon. Jag tror inte vi kan utvecklas till bra människor om vi inte NÅGON gång får känna kärlek från en partner.
|