min bror som är 11 år äldre än mej våldtog mej från det att jag var ca 2,5 år tills när jag lurade honom att sluta när jag var ca 7 år, min bror har ett handikapp som tar bort alla gränser och ingen skillnad mellan mycket och litet (dvs ingen skillnad mellan vuxen och barn). han har skändat men inte våldtagit min syster och familjen visste och gjorde inget.
med mej var det så att mina andra syskon såg det någon gång och sprang till mor och berättade. mor förträngde detta. hon valde att inte skydda mej(kan vara för att hon har otroligt dåligt samvete och tror att min brors handikapp är henns fel).
när jag började skolan fick jag och min tvilling bror en lärare som också saknade gränser! han slog oss och misshandlade oss psykiskt, mej mest av alla kanske, jag inbjöd honom att göra så, tyckte att det var spännande och naturligt, jag gav honom nog ett och annat inbjudande till sexuella saker, som han fullföljde men aldrig till våldtäkt, bara förnedrade mig, han var hos oss i 6 år tills jag fick nog och tvingade honom att sluta. vi bad de vuxna om hjälp men de brydde sig inte, alla visste ju att jag var "udda" så de brydde sig inte men vi tvingade honom till slut att ta avsked från skolan.
han skadade upp till 50 barn och är o dömd, nu arbetar han med handikappade barn!
för några veckor sen ringde en gammal klasskamrat so jag inte har sett på 14 år och berättade att jag hade haft samlag med honom när vi var ca 8-9 år. jag trodde alltså att det var det ända sättet som man umgicks med pojkar.
när jag vid 12 års ålder började bråka och prata om incesten sa familjen att de inte visste att det hade hänt och min bror flyttade äntligen hemifrån (det var ca då LLS lagen kom och min bror fick flytta till ett grupp boende), under alla dessa år hande jag varit den som vårdat och assisterat min bror.
jag var extremt intresserad av extrem sporter och teater, varge gång jag gick ut på scenen slapp jag mig själv, varje gång jag kastade mig ut från begeret så önskade jag död. jag var även anorektisk.
jag drog från byn så fort jag kunde för att hitta ett sätt att öveleva. mor min säger fortfarande att övergreppen var mitt fel och att hon inte visste, trotts att jag och två av mina syskon har exakt samma minne (som vi först pratade om 16 år senare) om att dom berättade och jag försökte stoppa dom.
när jag har pratat med mor om det här så blir hon derpimerad och säger att det är mitt fel.
när det gäller pojkvänner så har jag försökt ha sex med dom för att det har varit det ända sättet jag vet att jag duger men egentligen (utan att visa det) har jag inte tänt på en ända, jag har tvingat mej själv till att lostas ha det bra i sänghalmen men egentligen våldtagit mej själv (varenda en har gissat att det var så). jag har ett enormt behov av närhet men har inte haft någon sexuell njutning alls. jag var förlovad med en kille i sex år som jag inte var kär i och inte tände på men han gav närhet och tyckte om mej.
han var inte snäll på slutet. alla mina ex tror och säger att de tror att jag är homosexuell.
för ett år sedan tog det slut med honom och då efter att aldrig ha haft sexlust och bara gjort allt för att duga sa min sexlust pang, jag var singel och älskade sex, helvete vad skönt det kan vara när man inte blir tvingad av sig själv eller någon annan. jag hade några kkn men efter ett halvår träffade jag en kille som är underbar, han respekterar mej fast jag är deprimerad, har psd, panik ångest och dissociativt syndrom och tål ingen stress. och är underbar och bra i sängen, vi får väl se om det fortsätter bra.
är det någon som känner igen sig, jag vill gärna känna mej "inte så krongligt konstig". kram