Ja, inte är det lätt att veta hur man ska berätta i en relation.
Personligen var jag med om en våldtäkt för 10 årsedan, som jag bara skickat under mattan i massa år. Gick i början till en psykolog, och kände mej bättre, men förra hösten kom det över mej igen. Klarade inte av närhet eller sex, blev nästan "kall", lite kompis aktig mot min partner. Ju mer min kille krävde sex av mej, desto värre kändes allt. Ibland ställde jag upp bara för att jag trodde att jag skulle förlora honom annars, men konsekvensen blev att jag mådde ännu sämre och att varje sex-tillfälle slutade med att jag grät krokodiltårar.
Tog ett par månader innan jag vågade berätta för honom vad jag varit med om, hade aldrig sagt det till någon jag varit tillsammans med förut.
Tydligen så klarade han inte av situationen eller att finnas vid min sida när det behövdes som mest, då han började söka bekräftelse på andra håll. (Tilläggas kan ju att denna kille hade ett oerhört bekräftelsebehov, annars var han inte värd något i sina egna ögon.)
Saker blev värre och värre, jag kunde inte lösa min situaton, samtidigt som jag blev helt desperat av att inte förlora honom. Han svek mej mer och mer, ljög, bedrog, och jag mådde sämre och sämre.
Tills jag en dag fick hjälp, jag pratade ut med en person som kunde få mej att förstå och räta ut saker. Han fick mej att förstå att jag var tvungen att ta mej själv på allvar, att vad jag känner och behöver var viktigast.
Nu har jag dumpat killen, flyttat ifrån honom och börjat tänka på bara mej och mina behov. Visst är det jobbigt, visst är saknaden stor, men jag tänker på mej själv nu, för det gör ingen annan!
Jag kan även relatera till tidigare förhållanden då jag inte sagt något om våldtäkten till dem jag varit tillsammans med. Jag har efter ett tag tappat intresset för sex, kan inte förklara varför och gör slut så jag slipper berätta (och erkänna för mej själv för den delen). Har nog egentligen helt ärligt inte kunnat njuta av sex på riktigt, då jag hela tiden vart mån om att killen ska ha det bra, mej själv har jag skitit i. Och så ska det ju givetvis inte vara eller kännas.
Tror att det ligger mkt mer saker till grund för allt detta oxå, inte bara våldtäkten, men visst har det gjort stor skada. Det märker jag nu 10 år senare av förnekelse till allt.
Gör vad du känner är rätt. Jag vet inte om jag i nästa relation kommer vara så ärlig, då att varken berätta eller inte, inte ledit till något gott för mej, snarare ännu mer bekymmer. Jag litar ännu mindre på någon nu, då ännu mer förtroende har svikits och använts emot mej i en mycket ful separation. Så egentligen kan jag inte ge dej något råd, bara visa att jag varit i samma sits, och förstår vad du menar och hur du känner inför allt...
|