Citat:
Ursprungligen postat av Mikael G
Jag vet inte om du lider av social fobi. Du har svårt med sociala kontakter, men det betyder inte att du har social fobi (rädsla för människor). Får du ångest i sociala situationer? I så fall skulle jag säga att du lider av social ångest, snarare än social fobi (även om begreppen har liknande innebörd).
Aspergers syndrom vet jag inte så mycket om (utredning om ett år, sen då?). Tycker det är en underlig diagnos och vet inte vad den tillför exakt. Men att du har aspergers syndrom bara för att du är blyg och har problem med det sociala låter skumt. Fast din psykolog vet säkert mer om din problematik.
I alla fall, om din rädsla för sociala situationer ger dig ångest, så är det social fobi. Om det inte ger dig ångest, så är det mer en fråga om personlighet. Behandlingsfokus för social fobi bör vara exponering (att stegvis utsätta sig för det man är rädd för) medan behandlingsfokus för personlighetsproblematik (i att anpassa sig till sociala sammanhang) mer bör ligga på kognitiv terapi (tankemönster, rationalitet), psykodynamisk terapi (utredning av uppväxt och relationer med dig själv, andra och samhället) samt även humanistisk terapi (dina ideal, drömmar, mål osv)
Så som jag tolkar det du skriver så verkar det mesta handla om dina tankar om andra, snarare än att du ogillar/är rädd för andra människor. Att ha svårt för romantik är ett ganska vanligt "symptom" för personer med ångestproblematik, eftersom förhållanden innebär ansvar och ansvar innebär situationer som man är rädd för/får ångest av.
Diagnoser är dock inte det viktiga. Det viktiga är att få ett fokus på din vardag och hur den ska kunna fungera på ett tillfredställande sätt för dig. Hur tycker du behandlingen med din psykolog fungerar?
Som svar på din fråga. Vad din problematik beror på, är en kombination av biologiska, miljö (uppväxt, omgivning), kognitiva (tankemönster) faktorer. Asbergers kanske skulle innebära hög procent på biologiska faktorer, medan uppväxt utan att ha lärt sig ta ansvar skulle innebära hög procent på miljö, och händelser som påverkat dina tankemönster skulle innebära hög procent på kognitiva faktorer.
Nu blev detta väldigt rörigt känner jag  så fråga gärna om du funderar över nåt. |
Jo ångest får jag av sociala situationer. T.ex. jag klarar knappt av julafton då släkten samlas och jag kan må dåligt av det långt innan vi är där. Vi hade ett slags prov i skolan, när jag kom in i salen satt nästan halva skolan där, kändes det som i alla fall. Jag kunde inte röra mig och jag hade mått dåligt hela dagen av att jag visste ju att det skulle vara mycket folk. Mina vänner hade sagt det till mig, men det var ändå som att gå rätt in i en vägg när jag kom in i salen. Efter provet svimmade jag nästan på väg ut.
Att min psykolog tror jag har Aspergers beror självklart på mer än bara att jag är blyg. Egentligen vet jag inte vad exakt, men hon har förklarat att andra människor kan t.ex. sätta ord på sina känslor. Men när hon frågar mig hur jag mår svarar jag alltid bra eller jag vet inte. För mig är det ingen skildnad på dom svaren, för mig är det bara variation på svar.
Om jag svarar "bra" så har inget nytt direkt hänt, men min dag behöver inte alls ha varit bra, men jag orkar bara inte diskutera hur jag känner för det vet jag aldrig.
Jag kan känna glädje, ilska och ledsamhet. Dom 3 vet jag vad det är, och ångest? (Tror i alla fall det är en känsla?) Ångesten dyker ofta upp i sociala sammanhang och just när min psykolog vill försöka "lära" mig att förstå mig på känslor och veta vad jag faktiskt känner. Just då vet jag inte vad jag känner, det går inte att beskriva så av det får jag ångest. Till slut kan jag bli arg över att jag inte vet vad som pågår inom mig. För jag känner något, det gör jag, men jag vet inte alltid vad det är. Rättare sagt, jag vet oftast inte alls vad det är.
Hon har nämnt en del saker som skiljer mig från andra, men jag tror den sociala och känslomässiga biten är de största. Jag fick två böcker att läsa, den ena är skriven av 4 tonåringar med Aspergers syndrom och jag kan verkligen känna igen mig i nästan varje rad. Det var som att läsa om sig själv. Jag har även alltid trivts i mitt egna sällskap enda sedan jag var liten. Mina föräldrar säger att jag var verkligen mammas och pappas lilla flicka som liten och det kommer jag faktiskt ihåg. Den rädslan jag hade för nytt folk som liten var nog värre än den är nu.
Jag gick nästan aldrig på kalas, när det hände så fick mamma eller pappa följa med och så satt jag i deras knä genom hela kalaset istället för att leka med dom andra barnen. Det var inte som att jag bara var blyg, utan jag kunde verkligen inte gå mer än en meter från mina föräldrar utan att gråta floder. Jag kommer ihåg en gång när jag blev upplurad på någon av mina vänners rum (hur jag gick med på det har jag glömt) jag sa till mamma att om hon körde iväg skulle hon ropa på mig.
När jag kom ner igen hade mamma kört utan att säga till och jag kunde inte sluta gråta. Idag tror jag kanske att det var ett test eller något för att så länge mina vänner hade min uppmärksamhet skulle jag inte märka att mamma hade åkt. Så fel dom hade! Usch, det var verkligen hemskt för mig, iaf på den tiden. I den boken som är skriven av 4 tonåringar med Aspergers läste jag att i alla fall en av dom var likadan som liten, att han inte kunde släppa sin föräldrar ur sikte utan skulle klänga på dom hela tiden.
Mina kompisar började så klart bli lite tjuriga på mig till slut att dom alltid var "tvungna" att komma på mina kalas men att jag aldrig kom på deras. Detta kunde jag inte alls förstå. Varför var dom arga på mig för det liksom? Jag kunde inte alls förstå det. För att jag ska förstå sådana saker måste det ha hänt mig, eller i alla fall något liknande måste ha hänt mig. Oftast tycker jag att folk är svaga mentalt och bryter ihop för inget, men nu på senare tid har jag dock undrat om det kan vara mitt tankesätt som är fel?
Nu blev det lite mycket ser jag, förlåt, hoppas du orkar läsa ^^