Hejsan Rafael -92!
Det är inget att skämmas över, flera än du tror av dina vänner har säkerligen samma funderingar och tankar. Jag tror att ditt destruktiva beteende någonstans kommer ifrån att du undantrycker allt som du känner. Allting kommer ut någonstans om man uttrycker det så. Befinner du dig i pubeterten så kan mycket vara jobbigt när alla hormoner flödar och man vet inte hur man skall hantera sig själv eller andra. Fundera lite på vad du själv vill, och gör detta. Då menar jag inte att du skall skada dig själv om du känner för det utan om du kanske har något fritidsintresse som du skulle vilja utöva mer eller så. Kom ihåg att det är du som kontrollerar ditt liv!
Jag tror mer på att samtala med andra och att det i viss mån blir terapi, snarare än mediciner. Men om du har någon kurator eller motsv att prata med som är mer kvalificerad att göra den bedömningen tycker jag att du borde göra det.
Jag har själv haft svårt att uttrycka känslor, men genom terapi i mitt fall, så har jag kommit mer i kontakt med dem. Det handlar egentligen bara om att tillåta sig. Vad gör det för illa om du är arg/glad/ledsen hemma på sängkammaren? Är själv fortfarande mer återhållsam gentemot folk vad gäller att visa känslor, men det handlar om att tillåta sig själv att göra det. Det är faktiskt en ganska så härlig upplevelse att acceptera sig själv så att säga. Skriv gärna till mig om du vill veta mer.
Hang in there, there is light/ Anders
__________________
Beteendevetare med inriktning på den friska psykologin där det studeras hur människor fungerar i sin vardag och vilka mekanismer som ligger bakom olika beteenden. Inriktar mig på att förändra beteende till det hälsosammare. Det som motiverar mig är hur bra en människa kan må utefter sina förutsättningar, inte hur mycket mindre sjuk man kan vara. Alla människor bör försöka nå sin fulla potential!
|