Hej! 
Är en (straight) kille på 29 år med ett ganska stort problem; Jag har
aldrig haft ett förhållande, och känner mig nu efter alla år av ensamhet inte längre ens kapabel till det.
"Ja, men det är ju skitenkelt att få förhållade och att vara i ett" tänker nog många, men så är det alltså inte för mig. Det låter säkert som något hjärnspöke eller i bästa fall som en "självuppfyllande profetia" (hatar det uttrycket), men om du frågar mig så väcker jag helt enkelt något hos gemene kvinna som får dem att inte vilja vara med mig. Vet inte vad, trots att jag gett det en hel del fundering genom åren. Samtidigt gräver jag inte ned mig för det särskilt mycket, utan det är som det är. Alla kan inte vara lyckliga och få den man älskar eller få känna närhet. Det är en matematisk omöjlighet att alla ska få vara lyckliga.
Men även om hjärnan sedan flera år tillbaka accepterat ensamheten, så har inte
hjärtat gjort detsamma. Närhet och bekräftelse är ju grundläggande mänskliga drivmedel, och jag är väl ärligt talat inte i det bästa av mentala skick efter att ha förvägrats kramar, sex och snälla ord under en hel livstid. Fortfarande så
vill jag ju träffa den rätta.
Men om jag nu på något mirakulöst sätt skulle finna Henne med stort H imorgon (och ha en klubba och en säck med mig så jag öht kan få med henne hem), så är chanserna små att jag skulle kunna hantera en relation i och med mina demoner. Vad jag säger är, att även om det omöjliga sker att den rätta dyker upp och vill ha mig på alla sätt, så skulle jag inte kunna sköta det förhållandet lika lite som en treåring kan köra bil.
För jag har som sagt varit ensam i hela mitt liv. Ensamhet är allt jag kan. Hade jag fått tjej tidigare, så hade det nog varit annorlunda, men nu anser jag mig vara för gammal och för fucked up för att kunna fungera i ett förhållande.
Mitt inre bagage är alltför omfattande för att gå in på, men i snabba drag så tar jag en drös mediciner för att inte få Mijailovic-tendenser, träffat en drös specialistläkare genom åren och fått lite roliga diagnoser som ADHD och Borderline för ett år sedan respektive en vecka sedan
Så. Vad anser ni som läser detta spontant? Det jag undrar är, bör jag fullt ut lägga ner drömmen om den rätta, och istället satsa på mitt eremitliv som jag tvingats leva i 29 år. Genom att fokusera på det så kan jag ju få en hyfsad vardag, och slipper drömmen om en tjej, som kanske ändå inte kommer uppfyllas.
Vet att många säkert gärna vill se lyckliga slut och vill råda mig att inte ge upp, men försök att åtminstone överväga fördelarna för mig med att vända ryggen åt kärleken.
Om någon ändå tycker jag ska fortsätta hoppas och eftersträva en relation, vart tusan träffar man tjejer idag? VETTIGA tjejer vill säga. Såna som är trygga, roliga, ärliga, söta, kan få en att må bra. Tips på kurser, typ som yoga, fast utan ansträning
Dags för medicinen. Tack på förhand alla.
/Marcus
Kika in på min sida - Jag gör mina egna ekologiska möbler!
Rum 237