Jag vet inte riktigt vart jag ska börja..men jag ger det ett försök..
Sedan hösten 2006 har jag varit sjukskriven för depression, GAD och psykoser(som kommer och går med jämna mellanrum). Det som startade allt var sexuella utnyttjanden av en 50 år äldre man, våldtäkt av samma man, och telefonhot. Efter detta gick jag rakt ner i botten.. Jag började skära mig när ångesten tilltog.
Jag fick kontakt med öppenpsyk och fick en jättebra psykolog, vi funkade verkligen jättebra ihop. Sedan blev hon gravid och mammaledig, så jag fick en ny. Vi funkade inte alls ihop. Jag kände mig bara sämre efter hennes möten, så jag sa till min läkare att det inte funkade, och nu står jag här utan samtalskontakt.
Jag hade inte skadat mig själv på ca ett år innan jag fick träffa den nya "psykologen". Men nu har jag börjat igen! jag tänker ut tillfällen då jag kan smita in på toa för att skära mig, så inte min sambo märker något.. Ja, jag planerar hur, när, var jag ska göra det. Varför? jag vet inte.. det är det som är så sjukt.. Jag vet att jag behöver hjälp, men jag är sådan som inte säger något utan att någon frågar om det.. Därför är det så svårt att be om hjälp. Jag äter zoloft och har xanor mot ångesten, men jag tar till rakbladen.. Jag har 14 (!!) paket med xanor hemma.. Och varje dag känns det som att jag likaväl kan ta och stoppa i mig alla de där pillrerna.
Hm.. lite lång och förvirrande kanske.. Jag behövde bara skriva av mig..