Jaha. Nu har det gått som jag trodde. Jag hade en redovisning för en vecka sedan med djup nervositet o ångest på universitetet. Benen höll på att darra sönder, jag fick inte fram det jag skulle. Jag började rycka i ansiktet. Det gick inte att "verka vara naturlig", eftersom mitt hjärta bultade. All personlighet i mig liksom försvann. Jag kunde känna hur stelt mitt ansikte blev. Det hela slutade med att andra gruppmedlemmar i redovisningen fick fylla vad jag skulle säga. Allt gick åt skogen. Som förväntat alltså.
Det är det som är problemet. Den katastrof som jag befarar, den förväntansångest jag har innan blir till verklighet. Det är inte bara fiction. Jag har en förväntansångest som faktiskt SLÅR in. Ofta när jag läser om människor som är nervösa, brukar nervositeten inte synas utåt. "Det var inte så farligt som jag trodde". Ingen såg ju att jag var rädd" osv. För mig är det tvärtom. DET SYNS! Faran är reell. Det är därför jag undviker den. Det är samma sak med undvikande av ögonkontakt jag skrivit om ovan. Det händer ju faktiskt att människor får fel uppfattning om mig just för att jag agerar som jag gör och inte kan rå över det. Jag hade hoppats att jag kunde få vara en av dem som i efterhand får veta att inget jag gjort har påverkat människor att tycka illa om mig, eller bli missbetänkta över mig och mitt beteende. Men faktum är detta; Jag skrämmer folk, och jag gör mig själv till åtlöje på redovsningar för att jag har beteenden jag tvångsmässigt inte kan kontrollera, för att de i sig innebär hot för mig. Jag skapar mig själv hotfulla situationer för att jag kan, och för att de en gång i tiden inneburit fara för mig i mobbingsituationer och trakasserier i hemmet. Jag känner mig som en sparv.
Vad kan jag göra när jag inte kan kontrollera mitt beteende, när affirmationer inte hjälper? Alkohol är den enda substans som kan ta bort tvångstankarna. (Inte för att jag någonsin förtär alkohol för att bli kvitt ångest). Så pass starka är mina känslor.
|