till vem?
önskar så jag på något sätt kunde förmedla mig så att människor förstog
Hur det verkligen är att existera med PTSD...
Men det är inte det enklaste
Du åker en känslomässig berg och dahlbana..
Ena sekunden är du nästan lyrisk glad och skuttar upp och ner..
För att i nästa knappt kunna röra läpparna knappt orkaa öppna ögonen och
att gråta är för länge sedan glömt..
En liten sak som du kanske inte ens märker kan tolkas in och tas emot
ja det kan inte jag ens säga..som en ren förolämpning och kränkning
För att i nästa ögonblick kanske få värsta förolämplingen och inte känna någonting..
Självklart så någonstans även om det är verkligt djupt nere så har
jag fortfarande känslan att vilja överleva och att få ett någorlunda
mänsklig existens..
Kanske kämpar för något som inte existerar men kämpar gör jag..
Hoppas någon ser mig kämpa..
Kanske kan någon se mig och kanske kan jag med få leva..
Mitt enda hopp och ljus är musiken..den får mig att känna men på ett
säkert sett där inte berg och dahl bane reaktionen sätter in.
Hur ska jag komma till den punkten till att jag kan göra saker utan att min
PTSD kommer in och tar över?
Hur ska jag få kontroll över mina attacker?
Hur ska jag släppa rädslan att bli misstrodd slagen och inslängd i en
fyllecell...
finns det ens någon som fungerar som jag och kan känna igen sig?
|