hejsan!
jag började själv skära mig när jag var 14-15, och min mamma (eller pappa heller för den delen) visste ingenting. det var extremt jobbigt för mig, eftersom jag var tvungen att dölja någonting så stort för båda föräldrarna.
jag håller med föregående, du verkar vara en riktigt bra mamma.
det bästa är, enligt mig, att verkligen prata med din dotter nån gång, verkligen prata ut om det hela. säg exakt det du tycker och känner.
hon kanske blir skitsur, reagerar med att skära sig, vem vet?
men hon har iaf hört det du sagt.
och för att vara ärlig - hon kommer skära sig ändå. då är det bättre att hon gör det när du har sagt vad du tycker.
förlåt, men jag är bara ärlig. och eftersom jag själv skurit mig vet jag ur det fungerar.
det här med att de "smittar" varandra vet jag precis vad du menar med... det är klart de smittar varandra. men precis som de kanske får varandra attskära sig, så kanske de kan få varandra att sluta?
jag känner inte dem såklart, men i allmänhet brukar det vara så.
försök inte få dem att sluta umgås, är mitt råd. antagligen kommer din dotter bara bli jättesur och umgås ännu mer med dem, som en slags revolt.
berätta istället för henne om riskerna.
du får gärna använda mig som ett dåligt exempel när det gäller självskadebeteende; jag började i "liten skala", och tänkte att jag kunde ta mig ur det när som helst.
men efter ett tag blir det som en drog, det skapas en slags abstinens.
lite som abstinens låter det som när du skriver "Dottern är dock fullt medveten om hur hon ska trigga igång min ilska och gör det också när hon är down. Då får hon en anledning att skära sig."
varför ska hon ha en anledning att skära sig?
jag själv hamnade inlagd inom slutenvården hos bup tillslut, efter några år av on-off-skärande.
hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag aldrig börjat skära mig. aldrig!!!!!
lycka till !
|