Citat:
Ursprungligen postat av Mikael G
På vilket sätt plågar det dig?
Att du får panikattacker (det du beskriver låter som panikångest) när du är med dina vänner, eller att du känner dig deppig för att du inte kan fungera som du vill, eller både och?
Jag hade också svårt att koncentrera mig, till och med med bästa vännerna. Det var för att jag var rädd för att få ångest i deras närvaro.
Ett tips som jag tror på är att berätta för dessa personer om din problematik, om du inte gjort det innan. Känns det som att de skulle förstå och stötta dig?
|
Hej!
Det plågar mig på det sättet att jag blir ledsen, deppig och ibland förtvivlad över att inte vara/fungera som andra. Känner mig totalt utanför vid sociala tillställningar och undviker dem hellre än deltar och erfar misslyckande.
Jag känner mig som iakttagare av en teaterpjäs, sittandes i en mörk salong med önskan av att få vara med där uppe på scenen. De som agerar på arenan och har kul där uppe ser inte mig, jag sitter i dold för dem i mitt mörker i salongen utanför sammanhanget, avskärmad från dynamiken i dialogerna som förs. Det ger en känsla av ensamhet som är plågsam.
Mitt psyke/medvetande/minne lagrar helst alla dåliga erfarenheter jag gör av sociala situationer, hellre dem än de positiva.... detta gör att jag lätt kan bekräfta för mig själv i tid o otid hur dåligt det går i samspelet med andra.
Provar ibland att berätta om problematiken för dem jag ska umgås med, faktiskt skönt att få göra det! Det brukar underlätta svårigheterna en del men inte alltid. När det inte hjälper brukar jag tänka att jag kanske helt enkelt inte trivs i en viss persons sällskap, vilket jag antar kan ge vem som helst olustkänslor/ovilja att prata???
Hälsningar från E/upponer