så jäkla pinsamt...
I tisdags hände det som jag hade varit så rädd för så länge.
Det skulle bara vara ett vanligt återbesök för att kolla hur medicineringen går och kolla läget ang. min sjukskrivning. Det var jag inställd på . Jag visste att det skulle hon fråga om. När vi satt där och pratade så kom vi in känslor och tankar. Hon började förstå att det var många saker som både hon och min samtalskontakt hade ”missat” eller snarare saker jag inte hade berättat. Men de hade heller inte frågat. Hon började lite försiktigt att försöka få mig att berätta själv, men jag har svårt för det, berätta saker som bara är mitt liksom, som jag själv har som ”hemlighet” som jag egentligen inte vill att någon ska få reda på. Efter ett tag frågade läkaren rakt ut om jag skadar mig själv. Den känslan jag fick i kroppen då var hemsk. Jag blev rädd, mitt hjärta började slå hur fort som helst, blodet liksom strömmade upp till mitt huvud. Jag blev varm. Började må illa och under de sekunderarna hann jag tänka fram och tillbaka, väga fördelar mot nackdelar. Men jag är så kass på att ljuga (både på gott och ont) och hade egentligen bestämt mig för att säga ”nej” men ur min mun kom det ett ”ja”. Mitt hjärta började nu slå ännu fortare och jag hade bara lust att springa där ifrån, eller lägga mig ner på golvet och storböla. Men det gick inte. Jag trängde undan mina tårar, svalde den stora klumpen i halsen och bara väntade på läkarens reaktion. Hon tog det dock bra, och det kändes ju skönt på ett sätt, men det kom massa frågor, och jag var liksom inte inställd på att det skulle komma sådana frågor just den gången. Jag visste ju redan innan vad vi skulle prata om och detta var inte med i mina ”planer”. Jag tyckte det var så pinsamt så oerhört pinsamt att erkänna att jag skadar mig själv, speciellt när det hållit på i så många år (började när jag var 9-10, nu är jag 19). Och att behöva berätta att jag skurit mig på mina ben i så många år för att jag inte velat att någon skulle se eller få veta gjorde så att det kändes ännu värre, för nu visste hon och jag hade brutit min tystnadsplikt mot mig själv. Jag kände mig värdelös och rädd. Vilket jag fortfarande känner. Jag är oerhört rädd för nästa samtal med min samtalskontakt. Läkaren skulle prata med honom, vilket jag var väldigt tveksam emot, men läkaren ansåg att hon inte hade något val. Jag vet att detta är för mitt bästa för att de ska kunna hjälpa mig på rätt sätt. Men jag vet inte vad som väntar mig på nästa samtal. Jag tycker det är så pinsamt att prata om det. Jag har funderat på att ringa återbud, men jag har verkligen lovat min samtalskontakt att jag ska komma hur jobbigt jag än tycker det är, jag har lovat det, men känner mig nästan tvungen att bryta det löftet. Jag vet inte om jag klarar av att prata om det, varför tycker jag det är så jäkla pinsamt egentligen? Och vad har jag egentligen att vänta mig på nästa samtal? Jag är verkligen jätterädd. Tänker på detta konstant och får sådan jäkla ångest att jag inte orkar med någonting annat. Jag vill fixa detta, samtidigt som det skrämmer mig så himla mycket. It sucks!
__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.
|