Citat:
Ursprungligen postat av Nanna van Berlekom
Hej Miaaa
Du tränar mycket och skriver själv att du nog inte får i dig tillräckligt med energi i förhållande till hur mycket du rör dig. Vad som inte riktigt framgår är hur dina tankar går kring dig själv, mat, träning. Vad händer om du missar ett pass? Har du strikta regler för hur du ska äta och får ångest om du avviker från dem? Det finns något som kallas ortorexi och det är förmodligen det din vän syftar på när han talar om idrottsanorexi.
En person som lider av ortorexi är besatt av kost och träning och är tvångsmässigt fixerad vid att vara hälsosam. Han/hon är väldigt noggrann med vad han/hon äter och detta kan slå över och bli ett tvång som tar över hela livet. Ortorektiker ägnar otroligt mycket tid till att tänka på mat, vad som ska ätas - när, var och hur. Ofta kan planering ske flera dagar i förväg och näringsämnena är viktigare än själva matupplevelsen.
Sjukdomen kan leda till att personen tar avstånd från sociala situationer och isolerar sig från vänner och familj, då dessa inte lever upp till kraven på vad maten ska innehålla.
Ortorektiker har ofta sin egen sanning om vad som är nyttigt, men funderar inte över helheten. Detta leder ofta till att kroppen får brist på viktiga ämnen. Kroppen reagerar med frusenhet, irritation, yrsel, sömnlöshet, håravfall och depression.
Många ortorektiker tränar också överdrivet mycket - ibland flera gånger om dagen. Ofta har personer med ortorexi problem av olika slag eller är deprimerade och då kan träningen bli en tillflyktsort.
Tecken på ortorexi:
man undviker konsekvent fett, blir mer eller mindre besatt av kost och träning, kalorier och vikt. Man får ångest eller känner sig otillfredställd om man inte lyckas äta som man planerat eller missar ett träningspass. Om man äter något onyttigt kompenseras det med överdriven träning. Många som är drabbade av denna sjukdom upplever att de måste äta "nyttigt" för att känna sig nöjda med sig själva. Problemet kan i början vara svårt att upptäcka, men lättare efterhand då det tar över och styr hela livet och hindrar andra.
Tillbringar du mer än tre timmar per dag med att tänka på din diet?- Planerar du dina måltider flera dagar i förväg?- Är näringsvärdet på din måltid viktigare än nöjet att äta den?- Har din livskvalité minskat medan kvalitén på din mat ökat?- Har du blivit striktare mot sig själv på senaste tiden?- Har din självaktning fått en kick av att äta hälsosamt?- Har du gett upp mat som du brukade njuta av, för att äta ’rätt’ mat?- Gör din diet det svårt att äta ute, så att du distanseras från familj och vänner?- Känner du skuld när du frångår din diet?- Känner du dig tillfreds med dig själv och i total kontroll när du äter hälsosamt?Har du svarat ja på mer än 4, 5 st av dessa frågar bör du skaffa dig ett mer avslappnat förhållade till mat
//NannaSvarar du ja på nästan alla eller alla då lider du av ortorexi
|
Hej!
Nog är det så att jag planerar in när jag skall träna annars fungerar ju inte min vardag eftersom jag har jobb och andra intressen också. Jag vet att ätstörningar handlar mycket om hur man tänker och känner. Om jag missar ett pass en dag eller inte tränar alls en dag så känner jag att jag missat någonting viktigt. Jag brukar ofta (om det går) kompensera det följande dag med kanske ½ timme extra träning. Jag vet också att det är så man inte borde få tänka.
Jag har som sagt studerat psykologi några år och även där har det behandlats inom ätstörningar om ortorexi så den sjukdomen känner jag också till. Själv kanske jag mera skulle sätta in mig där eftersom jag tränar mycket och ser till att äta hälsosamt. Dock är det inte så att jag skulle få ångest av att äta en kakbit eller så. Men äter jag nåt mera ohälsosammare så kompenserar jag det också med mera träning nästa dag eller värre, med mindre mat följande dag. Detta tankesätt är också helt fel, det vet jag.
Så, med all min kunskap om ätstörningar så borde jag ju veta bättre skulle man tycka. Men ändå så är jag noga med att se efter att jag inte skulle hamna så långt "nere" så att jag skulle vara inne i en ätstörning eftersom jag vet om alla symtom. Men mina vänner ser det inte på samma sätt och det är därför jag själv börjar undra om jag kanske är blind för mig själv, min kunskap och vad jag gör.