akumie

Vet inte varför jag skriver här, hur som helst

Min historia i kort het...morsan skillde sig med farsan när jag var 3 år, Mobbad/ignorerad stort sett hela tonårs livet, bott 18 månader med styv farsan som alkis innan morsan till slut tvinga han att dra på helvete för ca 6 år sen, OSV

Är 21 år nu och har polare, ett få tal jag fick när jag bodde på Eslövs folk hög skolas internet här i Skåne

Mötter dom inte så ofta nu för tiden
Känner mig ensam, värdelös, att ingen bryr sig, ser inge framtid OSV

Jag har svårt att lita på folk, rädd att bli sårad igen, tror folk på stan mest bara glor på mig OSV

Sen att jag är blyg pga jag inte vill folk ska hata mig och att jag skär mig sen nov 2006 gör inte det hela bättre

Är trött på livet, men nog för rädd att försöka ta självmord


Morsan kunnde se det var nåt fel med mig så jag gjorde sånt där psykolog test, men dom kom fram till jag hade mild grad asperger
Jag är inte så öppen alls om känslor och sånt så sa mest bra/ok på det mesta och berättade inte jag skärde mig med mer

Det värsta är nog jag har rätt mild grad av asperger, men andå tror vissa folk man kan hjälpa mej på samma sett som med folk med extrem grad asperger
Tror personligen så länge man inte tar itu med depressionen i grunden så kommer nog jag aldrig bli bättre, men det är nog mitt fel för att inte vara så öpppen till psykologen.
Så kan det bli om man har svårt att lita på folk


Vet inte ens varför jag skrev här eller vad jag vill med denna tråd, men det är iofs min livs historia