Terapisnack - Visa ett inlägg

Johanna Ö · 2008-04-14, 15:48

Hejsan!

Jag skriver det här, mest för att jag vet att det finns de med Borderline-diagnos och som kanske inte har så stort hopp om framtiden.

Jag har själv haft en hel del Borderline, men lever alltså helt normalt idag.

Tidigt i mitt liv, lärde jag mig att bära andra människors ryggsäck. Jag fick lära mig att om jag inte gjorde det, så fick jag inte tycka om mig själv, och var inte värd att älskas, vare sig av mig själv eller andra. Andra övergav mig, men värst var nog att jag övergav mig själv. I princip hela barndomen, har jag varit fullständigt skräckslagen - oerhört rädd för människor.

Det hela resulterade i att jag blev mobbad som barn. Jag blev både utfryst och fysiskt mobbad. Den fysiska mobbningen var inte lika utbredd men med facit i hand, så var den psykiska mobbningen betydligt värre. Den värsta bitterheten låg i att jag lät dem göra mig illa. Jag är ganska stark för att vara tjej rent fysiskt och jag är väldigt verbal, och än idag kan jag bittert se tillbaka på min barndom och vad jag låtit andra göra mot mig. Men jag försöker vara snabb med att förlåta mig själv - för det var ju trots allt inte mitt ansvar. Jag var ju bara ett barn...

På gymnasiet började jag få lite självförtroende, mycket pga att jag upptäckte att jag var rätt duktig i idrott. Jag började med karate och blev så duktig att jag kände mig trygg i det. Men självkänslan var det katastrof med och jag hade ingen aning om att man kan älska sig själv bara som man ÄR.

Jag var fortfarande så rädd för människor att jag påbörjade en mängd olika praktikplatser och utbildningar men ingen av dem avslutade jag. Jag stannade som längst fyra månader på en praktikplats. Men viljan fanns där!

När jag var runt 23, träffade jag en mycket trygg kille. Han tog hand om mig och var så trygg att jag kände att jag dög bara som jag var. Jag började successivt lära mig ta hand om mig själv och den här killen lärde mig också det sociala språket. Själv var jag uppväxt med ironi och sarkasm, att retas och hårda ord som man skulle kunna "ta". Jag var och är på tok för känslig för den sortens kommunikation och jag hade få om nästan inga vänner pga det. Jag var insmickrande och manipulerande eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var.

Jag läste upp mina betyg på Komvux och fick högsta betyg i alla ämnen. Detta berodde mest på att min dåvarande pojkväns släktingar också läste på Komvux då. Dessa människor kände jag mig trygg med så det gick bra. Jag fick så mycket trygghet omkring mig att jag en dag bestämde mig för att unna mig något bra.

Jag började i privat terapi på St Lukas.

Det här visade sig bli den största investering jag gjort i hela mitt liv! Den man jag fick som terapeut, blev en så stor förändring i mitt liv, att mitt liv idag är som natt och dag, jämfört med för snart 7 år sen då jag började i terapi.

Det var en jobbig väg att gå. Jag slogs mot psykosomatiska symptom och den skräck jag utsatte mig själv för när jag än en gång rotade i mitt förflutna. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom allt en gång, men under resans gång, upptäckte jag till slut att jag plötsligt fått redskap jag inte haft innan.

Jag började successivt hitta redskap för att lugna mig själv. Jag kunde utnyttja all min intelligens eftersom jag hade tillgång till den. Reptilhjärnan fick äntligen vila ett tag.

Jag hade ingenting. Jag gick på socialbidrag, drömde om ett riktigt jobb, vänner och pojkvän.

Idag har jag pojkvän, fast jobb, körkort, bil... och det viktigaste - mig själv.

Jag överger inte mig själv idag. Jag vet att det inte är egoistiskt att ta hand om sig själv - snarare tvärtom i så fall eftersom följderna av att jag inte tar hand om mig själv, blir att jag inte blir en trevlig människa. Jag vet att jag duger som jag ÄR, jag tar hand om mig själv och har riktiga vänner. Jag har ett jätte bra jobb som jag trivs på och där jag kan utvecklas på. Mitt liv är en framgångssaga utan dess like.

Men det krävdes vilja av stål och mod för att konfrontera mitt förflutna igen. Och det krävdes att jag var tillräckligt snäll mot mig själv för att unna mig själv den terapi som skulle förändra mitt liv för alltid!

Kram till er alla som fortfarande hoppas!

2008-04-14, 15:48	#1 (permalink)
Johanna Ö Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Aug 2007 Ort: Mitt i landet... ;) Inlägg: 1 021 Krediter: 4 045	Blev av med Borderline Hejsan! Jag skriver det här, mest för att jag vet att det finns de med Borderline-diagnos och som kanske inte har så stort hopp om framtiden. Jag har själv haft en hel del Borderline, men lever alltså helt normalt idag. Tidigt i mitt liv, lärde jag mig att bära andra människors ryggsäck. Jag fick lära mig att om jag inte gjorde det, så fick jag inte tycka om mig själv, och var inte värd att älskas, vare sig av mig själv eller andra. Andra övergav mig, men värst var nog att jag övergav mig själv. I princip hela barndomen, har jag varit fullständigt skräckslagen - oerhört rädd för människor. Det hela resulterade i att jag blev mobbad som barn. Jag blev både utfryst och fysiskt mobbad. Den fysiska mobbningen var inte lika utbredd men med facit i hand, så var den psykiska mobbningen betydligt värre. Den värsta bitterheten låg i att jag lät dem göra mig illa. Jag är ganska stark för att vara tjej rent fysiskt och jag är väldigt verbal, och än idag kan jag bittert se tillbaka på min barndom och vad jag låtit andra göra mot mig. Men jag försöker vara snabb med att förlåta mig själv - för det var ju trots allt inte mitt ansvar. Jag var ju bara ett barn... På gymnasiet började jag få lite självförtroende, mycket pga att jag upptäckte att jag var rätt duktig i idrott. Jag började med karate och blev så duktig att jag kände mig trygg i det. Men självkänslan var det katastrof med och jag hade ingen aning om att man kan älska sig själv bara som man ÄR. Jag var fortfarande så rädd för människor att jag påbörjade en mängd olika praktikplatser och utbildningar men ingen av dem avslutade jag. Jag stannade som längst fyra månader på en praktikplats. Men viljan fanns där! När jag var runt 23, träffade jag en mycket trygg kille. Han tog hand om mig och var så trygg att jag kände att jag dög bara som jag var. Jag började successivt lära mig ta hand om mig själv och den här killen lärde mig också det sociala språket. Själv var jag uppväxt med ironi och sarkasm, att retas och hårda ord som man skulle kunna "ta". Jag var och är på tok för känslig för den sortens kommunikation och jag hade få om nästan inga vänner pga det. Jag var insmickrande och manipulerande eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var. Jag läste upp mina betyg på Komvux och fick högsta betyg i alla ämnen. Detta berodde mest på att min dåvarande pojkväns släktingar också läste på Komvux då. Dessa människor kände jag mig trygg med så det gick bra. Jag fick så mycket trygghet omkring mig att jag en dag bestämde mig för att unna mig något bra. Jag började i privat terapi på St Lukas. Det här visade sig bli den största investering jag gjort i hela mitt liv! Den man jag fick som terapeut, blev en så stor förändring i mitt liv, att mitt liv idag är som natt och dag, jämfört med för snart 7 år sen då jag började i terapi. Det var en jobbig väg att gå. Jag slogs mot psykosomatiska symptom och den skräck jag utsatte mig själv för när jag än en gång rotade i mitt förflutna. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom allt en gång, men under resans gång, upptäckte jag till slut att jag plötsligt fått redskap jag inte haft innan. Jag började successivt hitta redskap för att lugna mig själv. Jag kunde utnyttja all min intelligens eftersom jag hade tillgång till den. Reptilhjärnan fick äntligen vila ett tag. Jag hade ingenting. Jag gick på socialbidrag, drömde om ett riktigt jobb, vänner och pojkvän. Idag har jag pojkvän, fast jobb, körkort, bil... och det viktigaste - mig själv. Jag överger inte mig själv idag. Jag vet att det inte är egoistiskt att ta hand om sig själv - snarare tvärtom i så fall eftersom följderna av att jag inte tar hand om mig själv, blir att jag inte blir en trevlig människa. Jag vet att jag duger som jag ÄR, jag tar hand om mig själv och har riktiga vänner. Jag har ett jätte bra jobb som jag trivs på och där jag kan utvecklas på. Mitt liv är en framgångssaga utan dess like. Men det krävdes vilja av stål och mod för att konfrontera mitt förflutna igen. Och det krävdes att jag var tillräckligt snäll mot mig själv för att unna mig själv den terapi som skulle förändra mitt liv för alltid! Kram till er alla som fortfarande hoppas! __________________ Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.