PROBLEMATIK
Jag har lidit av social fobi och panikångest i åtta år, från jag var 19 till 27 års ålder (är idag 30). Den sociala fobin var främst situationsbaserad, vilket innebär att jag inte var rädd för människor, utan situationer där människor är i närheten. Särskilt jobbigt hade jag för att äta med andra, gå på stan, resa. Min stora rädsla bestod av att svimma bland andra människor, samt att få ångest bland andra.
Resultatet av detta har inneburit svårigheter i relationer och arbetsliv. Allt med ansvar har jag undvikit och min mognadprocess från barn till vuxen sker ju nu, antar jag.
NULÄGE
Just nu är jag helt symtomfri och studerar psykologi i Thessaloniki, Grekland. Jag slutade med medicin för 9 månader sedan och det har gått bra. Några moment av ångest har dykt upp, men det har aldrig inneburit några problem. Det känns som att jag kan möta alla typer av problem och att det inte finns någonting jag är rädd för längre.
Min vardag som student är ganska lugn... och jag har fortfarande många prövningar kvar i livet.
ORSAK
Rent biologiskt så finns det ångestproblematik i släkten, vilket betyder att viss biologisk orsak säkert finns. Att min far ej varit närvarande under min uppväxt har också påverkat mig, eftersom det inte funnits någon manlig förebild i mitt liv. Att jag svimmade i lumpen var det som orsakade min sociala fobi och rädsla för att svimma bland andra. Jag var rädd för att söka hjälp och tog kontakt med läkarvården först fyra år efter detta skedde. Ingen hjälp erbjöds av värnpliktsverket efter jag hoppade av lumpen. Det är en kombination av gener, uppväxt och händelser i mitt liv, och lösningen har också varit en kombination av medicin, konfrontation (av min rädsla) och ett stegvis ansvarstagande i mitt liv.
BEHANDLING
När jag var 24 började äta SNRI (remeron). Det hjälpte lite, men hade ingen effekt på den sociala fobin. När jag var 26-27 blev min situation ohållbar och jag kontaktade öppetpsyk, som gjorde en utredning efter tre veckors väntetid. Jag åt mer medicin i form av paroxetin och xanor. Efter några månader var min situation stabil och jag kunde sluta med xanoren. Jag började med samtalsterapi (utan någon särskild inriktning) som gjorde att jag kom iväg och kände att det fanns en plan. Sedan gick allt väldigt fort och jag hade förmodligen också viss tur... jag fick ett arbete, medicinen (paroxetinet) fungerade bra och ångesten började försvinna. Efter ytterligare några månader kände jag att panikångesten inte längre hindrade mig från att göra saker.
Först när jag kände att det fanns en riktig behandlingsplan, och olika alternativ om det inte skulle funka, började jag se en utväg. Ibland är det allt man behöver.
SJÄLVHJÄLP
Jag har alltid varit mån om mig själv, även om jag mått dåligt. Buddhismen har influerat mig. Filosofi har varit ett stort intresse. Som tur är har min fysik varit bra och inte dragit ner mig djupare i stunder av ohälsa. På samma sätt har jag hela tiden gillat mig själv, trots ångesten.
Numera ser jag utbildning i ämnet psykologi som självhjälp. Desto mer kunskap man har inom området, desto mer kan man hjälpa sig själv.
Trots svåra stunder har jag haft en omtänksam familj och bra vänner och ett stort steg i min väg tillbaka har varit att berätta för dom hur jag mått och inte skämmas för det.
Att skriva är alltid bra. Likaså att kommunicera med andra. Hur kasst allt än är, så får man försöka komma ihåg att det blir bättre och att det som oftast finns hjälp och nya metoder att prova på, om det nuvarande inte funkar.
FRAMTID
Det är lätt att få många planer när man mår bra. Jag hoppas kunna forska inom ämnet psykologi i framtiden, resa runt och uppleva världen och olika kulturer, utveckla metoder och engagera mig politiskt när det gäller ångestproblematik. Ändå tar jag dagen som den kommer och försöker lära mig ta mer och mer ansvar. För latheten är något som sitter i...
FORUM
Jag är främst här för att ge raka svar på raka frågor och "ifrågasätta" (eller rättare sagt, reda ut) luddighet och otydlighet. Ämnet psykologi är en passion för mig, så därför är jag intresserad av teoretiska frågor, som exempelvis terapimetoder och hur man utvärderar (eller utvecklar, om man så vill) terapimetoder.
Med vänlig hälsning och önskan om lite extra kraft till alla som har något framför sig. Om jag bara får säga ett enda ord så skulle jag vilja säga: Balans