Bonusmamma

Jag har sedan snart fem år tillbaka varit bonusmamma åt en kille som snart fyller tio (han var alltså fem när jag lärde känna honom). Har under hela denna tid befarat att något inte är som det ska, även andra bekanta samt familjemedlemmar har haft synpunkter (till mig - de vågar inte framföra dem till hans pappa eller biologiska mamma). Jag ska försöka vara så saklig som möjligt i min beskrivning av hans problem.
1. Kan plötsligt skrika rätt ut och slänga huvudet bakåt som i kramp (mest när han var mindre, men även i dag, under stressande situationer såsom släktträffar - då han kommer upp i varv). T o m kusinerna började undvika honom i julas, de gick undan och suckade "vi orkar inte mer".
2. Gäll röst.
3. Kräver total uppmärksamhet, ska vara med, lägga sig i, avbryter - jag har nog aldrig fått prata klart en hel mening under dessa år. Han vet att han inte får avbryta och ibland kommer han på det, men då pickar han med fingret på en. Oavsett vem man pratar med eller situationen. Ibland kan han dra tag i ens ansikte för att vrida det mot sitt.
4. Hårdhänt. Svårt med närkontakt i perioder. Slingrar sig. Fumlig. Tappar saker.
5. Tics. Som inte går över, bara byts ut. Blinkar. Hostar. Harklar. Kramper i ena armen: spänner, slappnar av. Spottar.
6. Haft problem i skolan, svårt att sitta still. Ritualer innan han kan sitta ned. Slarvar med läxor (trots att han är smart). Myror i brallan.
7. Bacillskräck och matförgiftningskräck. Kan börja gråta om man råkar säga att något han nyss ätit varit nån dag för gammalt. Har även haft emetofobi med kallsvettningar och ångestattacker och undvikandebeteende.
8. Litar inte på att man som vuxen tar hand om honom. Håller koll på klockan och mig och min man om vi har en tid att passa, men glömmer helt och hållet sina egna sysslor, vilket oftast leder till att vi kommer försent.
9. Glömsk. Tappar bort saker.
10. Labil. Växlar mellan uppkäftig och ångestladdad/gråtfärdig.
11. Mysig hemmakväll = barnet sitter och drar i sina strumpor, gnäller att allt är tråkigt, får tillsägelse, surar, drar i strumporna, gnäller, kommenterar allt vi andra gör: varför skrattar ni? vaddå? det är ju inte kul? varför petar du dig i ögat? varför gäspar du? Iakkttar och kontrollerar. Försöker bestämma. Ryckig. Nästan rädd. Som en misshandlad hund, och vi har ALDRIG burit hand på honom!
12. Bristande respekt för vuxna. Avbryter gäster och andra vuxna han inte ens känner.
13. Ibland svår att få kontakt med, föra en dialog med. Försvinner in i dataspelsvärldar och kan hålla ett helt föredrag om detta, när man ställt en fråga rörande något helt annat.
14. Lyssnar inte. Ställer frågor hela tiden och när man börjat förklara, typ sagt tre ord in i meningen, är han på väg nån annanstans eller börjar prata om något nytt.

Ja... det finns MYCKET mer att ta upp. Som att hans biologiska mamma stressar upp honom genom att prata om sig själv, hon kan ringa till oss när det är våran helg, eller under jul och semestrar, och berätta allt HON ska göra. Inte ens när han firar jul eller födelsedag hos oss, frågar hon hur HAN har det eller vad han fått, utan drar istället upp allt hon gjort och vad han missar.

En gång var han så nervös när han skulle hem till henne, efter en födelsedag hos oss, att han övade i bilen vad han skulle säga. Hon avbröt bara och visade en hel kasse med leksaker han fått ta över av nån bekant. Barnet höll på att slå dubbelknut på sig själv.

Hon är omgift och har ett barn med sin nya man. Och i dagarna fick de även tvillingar. En av tvillingarna höll på att dö, vilket hon berättade för barnet, vilket ledde till att han fick kraftigare tics än vanligt en hel helg, tills hon ringde och sade att bebisen skulle klara sig. Tillsvidare. Bergochdalbana för en nio-tioåring. Och aldrig har jag sett henne krama om sin son efter två veckor med oss under t ex semestern och säga att hon saknat honom. Förmodligen sker detta senare, för jag vet att hon är en bra mamma som gör sitt bästa, men det jag ser vid de tillfällena är en pratglad kvinna som berättar allt lillebror gjort medans barnet varit hos oss. Efter en veckas julfirande med mig, min man och hans familj, är det första hon säger till barnet när han förväntansfull kommer innanför dörren: Jag har tvillingar i magen.

Barnet har också berättat att styvpappan varit hårdhänt vid ett flertal tillfällen, han har gråtit när han berättat detta och vi har fått lova att inget göra. "För mamma har förbjudit mig att säga något". Styvpappan har för övrigt undvikit oss under alla år. Barnet bor hellre hos sin mormor än i sitt mammahem. "Då får jag lugn och ro".

Jag sitter i en rävsax. Jag kan INGET göra åt allt det här. Mamman vägrar att ens samtal om problemen, för det finns inga. Hon blir bara upprörd, känner sig anklagad, påstår att hon som utbildad lärare borde väl veta om något är fel med sonen. "Skulle min son vara ett psykfall eller?" Och min man, som först nu börjat förstå att barnet inte mår bra, vågar inget göra utan mammans tillåtelse.

Barnet kommer till mig och säger att han vill ha hjälp. Han gråter. Säger att han inte vill ha såna dumma tankar, att han kanske har nån sjukdom eftersom han gör saker som han inte vill. Och jag kan ingenting göra.

På senare tid har jag börjat få utbrott, isolera mig från barnet när han är hos oss, för jag orkar inte mer. Jag går själv i terapi för att bearbeta mina barndomstrauman, kanske är det därför jag så gärna vill hjälpa honom NU. Innan det är försent! Jag och min man ska separera. Det kommer också bli ett hårt slag för barnet. Min man gör så gott han kan, men det räcker inte. Ibland känns det som att barnet har större behov av mig som mammafigur än sin egen far.

Jag märker, att när jag har ork och verkligen jobbar med barnet, så blir han harmonisk och vi kan t o m samtala. Om annat än dataspel. Han visar mycket ömhet. Vill ligga hos mig och gosa. Jag försöker bemöta honom med tålamod, kärlek och respekt - men nu orkar jag som sagt inte mer. Nu vill jag bara fly från allt. Jag orkar inte ta allt ansvar, vara den ende som ser och får dra hela lasset själv.

Och jag bävar för vad som kommer hända i hans liv framöver, med två nya syskon. Hittills vägrar han prata om det. "Vad kul att du har blivit storebror igen!" sa jag härom dagen (för jag är alltid noga med att betona hans "andra" liv som nåt bra och viktigt, frågar alltid hur han haft det hos sin mamma, vad de gjort och så) - han blev tom i blicken och började prata om sina figurer på dataspelet. (Parantes: han får spela dator hos oss, cirka två timmar om dagen, som belöning när han gjort något bra).

Skönt att skriva av sig. Hoppas även få bra svar på mina funderingar kring adhd/tourettes/ångestproblematik hos killen. Jag menar inte att tala illa om någon, alla föräldrar älskar ju sina barn och gör sitt bästa för dem. Men det är också lätt att bli hemmablind. Jag vet, för jag var själv ett barn som inte fick hjälp i tid.

Mvh
Bonusmamma