När jag var liten var jag väldigt pratsam enligt min mamma. Men sedan blev jag väldigt tystlåten. Jag minns inte när men under min högstadieperiod och gymnasieperiod var jag väldigt blyg. Jag vet inte om jag haft social fobi eller om jag har det fortfarande men idag är jag mer öppen. Varför jag var så tystlåten beror nog mycket på min uppväxt. Väldigt mycket bråk och pappa misshandlade min mamma. Jag minns att jag inte vågade ringa någon kompis som mamma ville. Möte med nya människor var något som jag oggilade. Svetten rann och jag blev nervös. Sen jag fyllde 24 så tänkte jag att jag vill förändras. Vi är människor och jag gillar andra människor. Jag tänkte att jag ville vara en bra och social människa som man pratar med. Inte någon tyst ointressant människa som lever för sig själv. Jag vill leva i denna världen. Andra människor är något som får min tillvaro att vara bra. Min pappa är ensam, har inga kompisar och har säkerligen socialfobi för han undviker helst folk. Något jag ofta tänker för mig själv är att det finns inget att vara rädd för. Det finns ingen anledning att vara rädd för andra människor. Vad kan hända? Ingenting. Jag lever i nuet. Lever så bra jag kan för sen ångrar man sig. Jag ångrar att jag inte var annorlunda. Jag vill inte ångra något mer idag. Tiden går bara åt ett håll och det är framåt. Det finns så många underbara trevliga människor där ute som vill vara din vän. Det gäller bara och våga öppna sig och se livet på ett annat sett. Jag tror social fobi handlar om rädsla. Man stänger ute allt som är okänt. Och det kan vara att man haft det svårt när man var liten och då stängde ute allt farligt och sedan fortsatte man med det när man blev äldre. Lycka till och och hoppas du ska få det bra. Vänner är underbara. Men jag är faktiskt själv väldigt ensam.
|