Ninnis

jag tänker också kan ngt ha hänt osm du inte vet och som kanske är känsligt att prata om. Med pappa, med lärare med kompisar eller annat? Det kan vara lättare för henne att vägra gå till skolan och vägra sova hos pappa än att prata om det. För 15-åringar blir allt så oerhört stort men det innebär inte att det inte är stort. Jag vet också att ett barn har lätt att lägga skulden på sig själv och är det dessutom ngt som de har del i så kan det bli övermäktigt. Försök att prata med henne igen. Säg att du ser att det är ngt annat, säg att du älskar henne och vill hjälpa henne och att hon inte behöver kämpa själv du finns ju där, säg att du vill förstå, säg att hon inte behöver berätta allt om hon inte vill men att hon kan ge dig en liten ledtråd och att bara det kan kännas bättre. Lycka till till dig och mig som vill våra 15-åringar så väl.