Ninnis

Men jag fattar inte vad jag gör för fel. Antingen så blir det två svar eller så blir det inget svar alls. Försöker igen. I höstas så kom det ett anonymt hotbrev till min arbetsplats och hotbrevet var personligt riktat mot mig. Jag skulle utsättas för attentat och familjen var kartlagd. Isamband med det så erbjöd vi vår son att gå och prata med ngn men han vill inte. Det här på skolan tycker han är jättejobbigt att prata om och när han pratar om det så är det företrädesvis med mig. På ngt konstigt vis så lägger han nog en hel del av skulden på sig själv eller åtminstone så tycker han att han ska vara stark nog att skita i det. Vi säger alltid att det räcker fint med G och att han duger precis som han är om han så skulle få IG i ngt. Världen går inte under för det och bara man försöker så är det gott nog. Men det är klart att hanär medveten om att om han försöker lite så är det mvg som det handlar om. Den här betygshetsen och skrämseltaktiken som mga skolor kör med gör mig helt galen faktiskt. Det är väl en sak att mana på de som inte ens försöker lite men det som händer är att även de som försöker känner att det aldrig duger. Vad gäller fotbollen så tjuvläste jag faktiskt ngt som han hade skrivit "fotbollen är inte min hobby det är min livsluft och en livsstil". Och jag tror att det är så faktiskt. Han är uttagen till en ungdomssatsning och tränar mkt men där känner han aldrig ngn negativ press. Han är alltid glad när han kommer fårn träningarna och i laget är han fullt ut accepterad. Jag tror nog att mga i laget skulle vilja vara med vår son även annars men ingen vågar ta kontakt utanför fotbollen, de kanske är lite nya för varandra än och dessutom så är det här en känslig ålder när mga verkar vara rädda för att "göra bort sig". Han har jättebra tränare och ledare som ser hela killen. MEN han skulle aldrig berätta om situationen på skolan för dem. Tack för alla råd och snälla, om ni orkar, ge mig fler jag vill ju bara att vår fina kille ska älska sig själv lika mkt som vi älskar honom.