Ninnis

Tack för era svar, jag vet att jag inte förklarade el. berättade tillräckligt för det känns som om det blir en hel roman. Fia det var skönt att läsa dina kommentarer. Så här i höstas så talde min man dels med pojken som är mest taskig och dels med hans pappa och fick då ett väldigt bra gensvar. Jag tog kontakt med lärare och rektor och fick också ett bra gensvar. Hade tidigare försökt tala med hans handledare men hon ville inte kännas vid ngt utan menade att vår son är känslig. Efter att rektorn talat med henne så ändrade hon uppfattning och sa att hon hade märkt det här. Efter det här så blev det lugnare men jag har sagt till rektor och lärare att fr. o med nu så är det nolltolerans som gäller eftersom jag vet hur lätt sånt här eskalerar igen. Vår son är inte rädd för den här killen men han tycker att han ofta är obehaglig och kan han inte vara det mot vår son så är han det mot ngn annan. Den här killen är en riktig ögontjänare som vill vara bäst i klassen och sitter med i vartenda råd som finns i högstadiet i den här skolan. Vår son är också duktig i skolan och vi talar hela tiden om för honom att man inte mte vara bäst och att han duger precis som han är. Så jag tror att det inte bara fotbollen utan även skolresultaten sticker den här andra killen i ögonen. Vår son har inget behov av att konkurrera och andra får gärna vara lika bra eller bättre och det unnar han dem men när det kommer till skolan så är det just de här klasskamraterna som har talat om att han är dum i huvudet eller nonchalerat det han säger eller garvat när han försöker säger ngt och därför tror jag att det blivit så viktigt. Lärarna har aldrig sagt ngt på det viset nedlåtande men om man får minsta lilla kritik av ngn lärare och redan är utsatt så är barn snabba att hugga. Jag talade med svenskaläraren i går och från början så blev svaret när jag sa att han var ledsen -Jaha och vad ska jag göra åt det? Men då brann det till ordentligt för mig och innan det var färdigt så fanns det en förståelse och hon skulle tala med vår son till veckan. Han har mga jättebra lärare men tyvärr så finns det ett och annat stolpskott som inte har förmågan att känna av en stämning i ett klassrum eller beter sig på ett väldigt oproffsigt vis. Jag är av den bestämda åsikten att mobbing mellan barn nästan alltid börjar med att en vuxen har visat vägen på ett medvetet eller omedvetet plan och i princip gett klartecken. Ibland så tänker jag att vi har pratat för mkt med vår son om värdet av att vara en bra medmänniska om att missunsamhet och elakheter bara slår tillbaka på en själv. Det känns som att det där hade han redan med sig som person och vi har förstärkt det i onödan. Hos honom borde vi istället ha förstärkt att helt enkelt inte ta ngn skit. Jag kan tillägga att vi har en dotter också och hon har en helt annan personlighet. Vår son är mer en diplomat och "fredsälskare" och har väldigt svårt att förstå varför vissa bara är elaka han förstår helt enkelt inte vinsten med det. Därför har han lagt mkt av det här på sig själv eftersom han ända sen dagis också fått höra att han är verbal, mogen bla bla bla så tror han helt enkelt att han inte passar in. Han hr förvisso nga (få) väldigt bra kompisar (men han har svårt att förstå att han är rolig att vara med). Det har gjort att han har svårt att (inte prata och vara med andra när tillfälle bjuds) utan att tex ringa upp ngn och fråga om de ska hitta på ngt. Han är väl helt enkelt rädd för att bli avvisad eftersom han lägger det på sig själv. Jag tror också, även om han älskar sin lillasyster, att det ibland kan vara svårt att se hur hon har fullt upp jämt med kompisar. Att telefonen ringer i ett med det är alltid till henne det är sällan det är till honom. Ja, jag blir bara så ledsen, han är ju världens finaste kille och förtjänar att känna sig omtyckt. Dessutom så är jag livrädd att självkänslan ska slås i bitar. Om ni visste hur mkt jag pratar, men som sagt ibland är jag rädd att jag pratar för mycket. Dessutom så är han kille och femton i år det kan vara jobbigt att prata om hur man mår. Han vill inte framstå som ett offer, det är svårt när man håller på att söka sin identitet som man dessutom. Både jag och min man talar ständigt om för honom att han är bra, att det inte är hans fel att andra är rent ut sagt dumma i huvudet. Men jag har också varit femton jag vet hur viktigt det var vad kompisarna tyckte. Snälla ge mig mer råd! Jag vill ju bara att han ska få skratta och vara lite bekymmersfri ett tag.