Hej, en till som känner igen sig här. Vet inte hur många kvartssamtal som kretsat om att jag "måste prata mer i klassen". Och jag visste ju att det var så, har så långt jag kan minnas att jag haft en släng av social fobi kännt att det är inte jag att vara "blyg", jag har alltid trott att alla som är försiktiga/blyga strävar efter att inte vara det. Men blev en aha-upplevelse när jag upptäckte att en del är tillfreds med att vara "blyga". Då insåg jag ju hur "fel" det är för mig. Gick i KBT för några år sedan och det hjälpte mig en del, men jag vågade inte vara ärlig mot terapeuten (trodde att hon skulle tycka jag var knäpp och visste att jag just skulle behöva möta mina rädslor om jag avslöjade dem fullt ut) så jag har en hel del kvar att jobba på.
Tycker som du fia att det är lättande att hitta fler med lilknande problem. Och att höra från er som kommit över social fobi. Uppmuntrande.
Känns konstigt att så många människor går runt och är rädda för samma saker, inför varandra.
|