Citat:
Ursprungligen postat av Rasmus
Hej. Jag har känt mig mer och mer nere under ca 4 år men har alltid tänkt att det bara är tillfälligt. ...
Jag trodde att det skulle bli bra med lite sol och något nytt. Men jag orkar inte göra något. inte ens laga mat längre. ...
Alla därhemma tror att jag har det hur bra som helst och mamma och pappa säger att de avundas mig som har det så fint i värmen och jag vill inte göra dem besvikna.
men nu svamlar jag mest.. jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av det här.. men det kanske leder till något.
|
Jag känner som du. Alla tror att jag har det bra. Jag har missat jättemycket i skolan. Orkar inte vakna och ta mig dit. Jag kan inte glädjas som förr.
Det enda jag vet är att allt började i november 2007 när jag fick ett till jobb.
Jag är helt beroende av arbete nu och mår sämre än jag någonsin gjort. Jag bryr mig, men egentligen inte alls.
Jag har länge funderat på att söka hjälp - men jag tror itne på hjälp. Och främst av allt; vad behöver jag hjälp med? - Att skratta, att glädjas?
Anledningen till att jag är beroende av mina jobb är att de är ett flykställe. Där kan jag inte tänka på mina problem. Jag flyr från allt. Kan inte ta tag i saker. Många kallar mig för pessimist för jag ser enbart de negativa i allt.
Jag har hjälpt några "kompisar" då de mått dåligt, jag har visat dem att gräset inte är grönare på andra sidan och jag har visat dem att det finns något positivt i allt.
Men vad gäller mig själv så funkar det inte. Allt är en lögn och jag lever bakom en mask.
Jag har tagit avstånd ifrån alla och kan inte prata om problem och hur dåligt jag mår.
Frågar någon hur det är så säger jag alltid att det är bra.
Jag äcklas av killar och är ibland orolig för att jag inte kommer kunna närma mig någon.
Enligt testerna här så lider jag troligtvis av egentlig depression utbrändhet alt utmattningsdepression och av generell ångest.
(Svarade ja på nästan alla frågor)
Jo Rasmus. Jag ser att du har skrivit; jag ville bara bekräfta att jag ser dig.
kram