Det känns som att ingen skulle förstå mig o min fobi. Hur kan man "bli rädd" för mnskr bara rakt upp och ned?
Hur skull jag kunna säga ngt i stil med:
"Du Malin, just nu har jag en så stark ångest mot Markus i vår klass, för jag blev alldeles stel inför honom igår när vi satt o fikade i grupp. Sedan kunde jag inte ha ögonkontakt med honom ngt mer hela den dagen. Nu har jag ångest över att behöva gå tillbaka till skolan i morgon, för känslan är än starkare. Eftersom jag ständigt känner mig stressad så är oron alltid latent. Rädslan kan drabba mig vilken sekund som helst i vilken situation som helst"
Vilken slags människa skulle kunna förstå ngt sådant?
Givetvis skulle Malin (figurerat givetvis) frågaom han gjort mig ngt eller om det finns ngt i hans person som gör mig nervös.
"Nej, skulle jag svara. Jag bara blir fobisk och nervös, och kan inte kontrollera detta"
Jag förstår ärligt talat inte hur någon skulle kunna förstå ett sådant resonemang som ändock är så verkligt för mig.
|