Robbs

Hej!
Skriver till er och hoppas på hjälp.
Jag har en dotter på snart 7 år och är separerad sedan 3 år. Lever idag med en ny och vi har precis fått en liten kille.

Till vårt problem. Cornelia som min dotter heter har alltid varit väldigt bunden till sin mamma. Innan vi skildes och så även nu står jag för reglerna medans mamma var enkel att ha att göra med då hon inte ville ha konflikter så Cornelia fick ofta som hon ville.

Nu är det så att hon vill inte åka til mig när det är dags. Hon verkar ha seperationsångest av att åka från mamma. När hon väl är hos mig går det bra tills vi ska sova. Då blir hon jätteledsen och säger att hon saknar o längtar efter mamma och vill åka dit. Cornelia ringer till henne och säger godnatt och då MÅSTE mamma säga att hon också ligger i sängen och ska sova. Annars blir Cornelia ännu mer ledsen och nästan panik om mamma säger att hon är på fest eller så.

Det med att hon är ledsen är mest dom första 2 kvällarna. Sedan blir hon inte ledsen men mamman måste fortfarande säga att ska lägga sig samtidigt. Cornelia frågar hela tiden hur många dagar det är kvar tills hon ska åka till hennes mamma.

Nu till hennes allmäntillstånd. Hon är allmänt orolig. Kan fråga både på skolan och oss flera ggr per timma hur mycket kl är. När är det mat? Hur länge är det till Bolibompa osv. Hon måste ha kontroll över allt känns det som. Frågar hur mycket bensin det är i bilen och om det räcker hem te x.
När hon är hos kompisar så kan hon fråga föräldrarna flera flera ggr hur länge det är kvar innan vi hämtar henne.

Vi har ju olika rutiner mamman o jag. Jag bor i hus och Cornelia har ett rum på övervåningen. Och då detta med läggdags.... Kl 1930 går vi upp och gör oss i ordning för natten, lägger oss och läser en saga. Efter sagan är det då hon blir ledsen och saknar mamma. Efter lång tröstan så säger vi godnatt och jag går ner. Som jag skrev innan så är hon bara ledsen typ 2 första kvällarna sedan går det galant. Mamman i sin tur har inte fått detta med läggning att funka riktigt. Cornelia bråkar och säger att hon inte kan sova... Ont i magen och allt möjligt. Kl kan bli 2130 innan hon somnar. Mamman har börjat med att ligga i sängen tills hon somnar men jag tycker och tror (kan ha fel) att hon binder Cornelia ännu mer till sig.

Mamman och Cornelia har hela tiden konflikter, hon testar mamman om allt. När Cornelia kommer till mig efter en vecka hos mamma har hon attityd som inte är så charmig. Hon SKA, Hon VILL. Hon ska HA osv.
Men det brukar också försvinna efter ett par dagar.

Oj oj oj, detta blev ett lååångt inlägg.

Det som är jobbigt hemma hos mig är att Cornelia hela tiden söker kontakt. Hon har svårt att leka på sitt rum själv utan läser hellre reklam hos oss än leker. Hon kan inte slappna av i sin lek utan måste ha koll på oss hela tiden. Öppnar jag ytterdörren så "Vart ska du?" Om jag bara ska ut i garaget och hämta något står hon i dörren och tittar. Om jag är ute och jobbar så ska hon hela tiden följa i hasorna. Låter elakt av mig att bli irriterad men det kan bli för mycket. Hon får jättegärna vara med oss, men det är detta tjat om vad kl är? När ska vi gå in? Kan jag få stänga på tv?
Hon frågar och pratar bara för att ha en anledning att vara med.

Som sagt, det är jättekul att hon är med men man blir nipprig av att hon är så orolig.

Nu får det nog räcka. Skulle nog kunna fortsätta men men. Cornelia har ju som sagt fått en lillebror. Det funkar ganska bra och vi är en lugn och harmonisk familj. Vi bråkar aldrig eller höjer rösten. Min dotter och Malin som min sambo heter tycker mycket om varandra och funkar bra ihop.

Min sambo skulle gärna hitta på saker med Cornelia men hon är för orolig och osäker (Cornelia). Mammans förhållanden som hon har haft har inte fungerat så det har tagit slut. Kan detta vara en orsak till att Cornelia är orolig för mamma? Att hon känner ansvar för henne och måste ta hand om mamma? Eller gör jag något fel? Jag försöker verkligen höja hennes självkänsla genom att få henne att känna sig stor och duktig. Men detta verkar vara förgäves när hon kommit från mamman.

Där lekar hon nästan varje kväll med kompisar, sitter vid datorn eller vid tv. Jag är kanske av gamla skolan men tv stängs på vid bolibompa. Datorn på helgerna om det är tråkigt väder. Men hon kan ju inte vara eller leka själv. Hon kan ju inte gå ut och använda sin fantasi utan går då efter oss hela tiden.

Jag tycker SÅ synd om henne. Hon är ett barn som ska njuta av sin tid som barn. Men istället så är det som jag skrivit.

Vi har sökt hjälp hos BUP men dom ha kö. Är det någon som har ett tips?
Snälla hjälp oss......