Admin

Guldstolen för bästa Bästa personliga inlägg går till "Lost som beskriver en otroligt svår resa, där hon vägrat ge upp, trots att hon varit utan stöd hela sitt liv. Vi hoppas att de som läser skall inspireras av den otroliga livskraften i Losts berättelse."


Vet inte varför jag skriver men jag orkar inte längre. Jag vill bara få ett slut på allt. Orkar verkligen inte mer. När jag var liten var det bästa jag visste skolan, nu hatar jag skolan på grund av mina idiotiska panikångest.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 år, mamma lämnade pappa för att han misshandlade henne och han är alkoholist. Varannan helg var jag och min syster där och vi fick se och vara med om grejer som jag bara vill glömma. Min pappa var kriminell och han drack varenda dag, undrade alltid varför han inte kunde vara nykter de 2 dagarna vi var där.. Han blev ett monster när han drack.. Han skulle alltid slåss då och vi fick se väldigt läskiga slagsmål mellan han och hans tjej eller någon kille. Hans kompisar var alla kriminella och ibland kunde dom ta upp en pistol när vi åt och lägga pistoler mot varandras huvud och säga att dom skulle skjuta varandra. Jag trodde alltid dom skulle göra det, jag var ju ung, fatta inte såna skämt, skaka så jag nästan svimma... Dom tyckte sånt var kul. Ibland var han på första sidorna på tidningar när han dagen innan sagt att han inte kunde komma för att han var sjuk, men egentligen var han i fängelse. Jag var glad när han inte kom, då fick jag vara med mamma. Han var ledare över en liga och han kom alltid undan för ingen ville skvallra, istället fick hans anställda sitta massa år. Varje fredag vi skulle till pappa hade jag så ont i magen och kunde knappt se något framför mig i skolan. Men alla trodde det var okej. Till och med mamma nästan iallafall i början, för jag och min syster hade samma skuld över att snacka "skit" om sin pappa. Vi sa att allt var okej. Mamma trodde han klarade av att hålla sig nykter de två dagarna, men hon lärde mer och mer från tidningarna, hon visste hur han var. Men trodde ändå att han aldrig skulle utsätta oss för att se sånt. Att han var en sisådär "normal" pappa när vi var där. Men hon ville rymma med oss till ngt annat land, men var hon än gick och försökte få hjälp sa dom "det är bra att dom har en pappa" eller så trodde dom att hon var en svartsjuk ex fru som försökte ge igen. De helgerna var hemska.. Ibland visste han inte vem vi var när han var full, jag kom ihåg att jag och min syster låg ihopkrupna i soffan och var jätte rädda för pappa slogs med en kille och hans syster skrek, tänk på dina barn dom måste sova nu det är över två. Han vände sig om och kollade på oss med avsky och sa med hat i hans ögon "det där är inte mina barn". Jag kom ihåg hemska ord han sa som jag inte ens orkar med att tänka på, vill bara glömma bort. Jag kom ihåg när soc skulle se hur det var hemma hos pappa allt blev helt annorlunda precis när dom steg in. Hans hemska tjej som alltid skulle trycka ner mig och förklara att jag aldrig kommer bli något, att jag var för svag, när pappa inte var hemma fick vi inte titta mot tv'n för det var hennes och bara sitta på varsin kökstol och kolla upp i taket för att hon skulle vara säker p¨å att vi inte kunde se tv'n hon blev plötsligt blev världens snällaste. Det hade precis varit ett jätte stort bråk. De var så snälla, en riktig dröm familj och i soc utlåtande skrev dom att det är helt fantastiskt för barnen att vara här. Jag ville bara skrika när vi satt där på bordet och alla spela. Så var det en julafton... Orsaken till varför jag fick min panikångest. Pappa var jätte försenad så mamma sa att ni får visst fira jul med mig istället, jag blev så glad!! Vi skulle precis gå och då kommer pappa körandes med hans vän bredvid sig. Jag blev så ledsen. Pappa drack den julafton och hans kompis med. Dom var i ett annat rum hela julafton och drack whiskey medans jag och min syster käka knäckebröd utan pålägg för pappa inte hade några pengar. Jag gick in till pappa för att säga hej och han krama om mig och grät. Jag gick in till min syster igen och 1 minut efter kommer pappa in i rummet. Helt blodig, från ansikte till fötterna, hans vita skjorta är knall röd och det när han går hör man allt blod i skorna. Min syster fryser till is, hon hamnar i chock tillstånd, jag springer mot pappa och sätter tryck på blodet, en annan kvinna är där också och vi två gör det nödvändigaste, jag får reda på att det är hans kompis som gjort det för att han tror att han vart med hans fru. Jag ser hans "kompis" och han gap skrattar när jag gråter, jag blir så arg så jag springer mot mannen och skriker varför gjorde du så mot pappa? Han fortsätter skratta och han säger: Akta dig så att jag inte hugger dig och börjar gå mot mig med kniven, kvinnan som är gift med han får ställa sig emellan och putta och skriker det är bara ett barn. Ambulansen kommer och det låter hela tiden som pappa ska kvävas, polis bilar kommer. Min syster står fortfarande och stirar upp i taket, hon är i chock. Sen åker ambulansen i väg med pappa och vi får gå in till grannarna. Det är en stor familj som firar jul med massa barn. Och jag kommer ihåg att pappan i familjen sa till min syster när hon vakna upp ur tillståndet: Måste du gråta så högt, vi försöker kolla på tv". Vi blir sedan förhörd av polisen och får sedan åka till min faster mitt i natten, hon har förberett en stor jultallrik var till oss och hon var så snäll. Mamma får reda på det på morgonen, pappa ligger fortfarande på sjukhus och mannen är i fängelse. Jag blir förhörd av polisen massa ggr eftersom jag var äldst och för att jag blivit hotad av mannen. Det kommer sen fram att pappa var först med att ta stryptag på mannen och att mannen efter tagit fram kniven och stuckit han massa ggr överallt. Så det var pappas fel med, bådas fel. Jag kommer till skolan efteråt och snackar inte om det. Jag gick i världens bästa klass, med underbara lärare och kände mig jätte trygg där. Det är lektion och jag börja känna något jag aldrig kännt för, så jävla obehagligt, jag måste ut. Jag säger till läraren att jag måste gå på toa och går sedan ut i friska luften och känner mig bra direkt. Går in igen och känner samma sak. Säger denna gång att jag mår dåligt, läraren kommer fram och säger men herregud, du är ju helt svettig och varm, gå till skolsystern. Rättegången börjar och jag har en advokat, pappa en och mannen en. Jag vill inte träffa mannen, jag ber om att slippa, men det går inte. Domaren och dom verkar så arga på mig ställer massa dumma frågor. Mannen får inget för det med pappa men får betala skadestånd till mig på 3000 kr som jag fick 2 år efteråt. När jag går ifrån rätten vet jag att det är sista gg jag vill se pappa, jag orkar inte mer. Säger det till mamma och soc förstår nu. Haha, skrattar altid åt det. Dom sa alltid till mamma: Det måste först hända något sen kan vi besluta att han inte kan träffa dom. Men snälla det som hände den gången var inte särskilt värre än allt annat som hände varje helg vi var hos han. Det ända som var annorlunda var att denna gången visste dom. Ska det verkligen behöva hända ngt innan? Vi flyr till en annan stad med skyddade identiteter. Förlorar alla mina gamla kompisar och kommer till en stad med annan dialekt. Det har gått ett tag med mina panikångest attacker, men ingen vet vad det är. Inte jag heller. Jag känner mig som ett missfoster. Jag börjar en ny skola och får panikångest attacker varje lektion och tillslut orkar jag inte mer. Vill inte gå dit, orkar inte. Sover hela dagarna för är så trött, man blir ju det av alla attacker. Jag fick bara panikångest i klassrum, det blev en vana, det var det ljuset, hur bänkarna stod. Fick det mest då när läraren stod vid tavlan. Men man måste gå i skolan så kuratorn tvinga mig dit hela tiden. Men tillslut la jag av. Sen kort efter kom en lycklig dag i mtt liv, när jag fick ett ord för vad jag hade. Panikångest. Låter konstigt kanske, men kände mig inte så onormal längre, jag kunde sätta ett ord på det. Jag var djupt deprimerad med, hade självmordstankar hela tiden. Var som en demon inom mig som sa när jag var själv hemma att jag skulle hänga mig. Jag var så nära många ggr, men det finns två änglar som räddat mig 2 ggr. Det var inte jag som hade självmordstankar, det var något mörkt inom mig kändes det som. Jag hade också svåra ångest attacker, då jag hade sån kramp mellan brösten att jag kunde dö. Hatar den känslan. Fick medicin, men det hjälpte inte. Började i en liten grupp i skolan för klara inte av stora grupper. Sen kom perioden i mitt liv då jag började dricka för mycket, tog droger, gjorde dumma saker. Låter kanske konstigt men jag tänkte såhär: Jag vill dö, endast dö, vill inte leva. Då e det väl bättre att jag bedövar min period här i livet? Jag sket totalt ifall jag skulle ta en överdos. Tog inte droger som de flesta utan tog alla droger samtidigt och i stora doser, gjorde saker jag ångra.. Nu ser jag att det bara blev värre, för det gav bara mer ångest. Men strunta helt totalt i mig själv. Jag var inget. Det gick skit med betygen och jag som alltid varit bäst i klassen innan. Jag tyckte faktist om att plugga, gillade skolan skit mkt och hade drömmar. Men nu var jag sämst i klassen för att jag inte kunde gå på de riktiga lektionerna. Mina vänner bryr jag mig inte så mycket om, jag älskar dom men behandlar dom inte bra. Kan skita i att höra av mig på veckor och bara stänga av telefonen och vara på mitt rum ifred. Orkar inte med människor ibland, dom kommer inte orka med mig så länge till. Och jag förstår dom. Nu pluggar jag på gymnasiet, distans. Om ngn skulle sagt till mig för 2-3 år sedan att jag skulle plugga på gymnasiet hade jag skrattat åt dom. Men kom till en bra distans skola. Det gick rätt såbra de första terminerna. Plugga inte i den största takten men det gick bra. Jag mådde fortfarande dåligt men tänkte att folk orkar inte med någon som alltid mår dåligt så jag försökte skapa ett lyckligt slut.. Men det går inte bra. Vill bara att ngn ska förstå mig. har haft panikångest i massa år nu och vill bara få ett slut på det. Det begränsar mitt liv för de första åren var det bara skolan men det blev på fler och fler ställen den började komma. Vill bara kunna ta det lugnt ngn gång och inte vara rädd för den. Ända gg jag är fri är när jag är själv på mitt rum. Stänger in mig, stängt in mig länge nu. Orkar knappt gå till affären och skolan har jag inte hört av mig på 2 månader och inte gjort ngt. För jag orkar inte. Det är som jag gör ett upplopp mot mig själv och säger att jag orkar inte leva med panikångesten mer. Orkar inte, inte länge till. Vill bara få hjälp. Har köpt den boken "Ingen panik" och började läsa den när jag pluggade och fick ett sådant hopp. Har aldrig haft sådana redskap förut. Men sen var jag tvungen att sluta för alla prov jag skulle ha och jag klarade inte av att ta hand om två saker samtidigt. För när jag pluggar är 99 procent tillägnande pluggningen. Så nu när mitt liv stått stil i två månader har jag inte gjort ngt, inte ett skit. Bara varit, inte orkat mer. Jag måste ta itu med panikångesten och jag tror jag har ett stort hopp med boken men om jag ska kunna få bort den en gång för alla kan jag bara fokusera mig på boken och INGET annat. Inte behöva tänka på skolan. Finns det något man kan göra för att kunna vara fri från skolan några månader för att bli fri från panikångesten? Jag vet inte, vet bara att jag inte orkar längre. Mitt liv känns hopplöst, inte bara för panikångesten utan för allt, att jag är så efter, jag ör 20 och har inte ens gjort klart gymnaiset, men ångesten har en bidragande faktor till allt jag känner. Jag känner mig värdelös, som den minsta och idiotiskaste människan i världen. Herregud skrivit en massa, ingen har nog orkat läsa, men skrev inte det här för det, utan börja skriva och bara fortsatte och det känns jävligt skönt att skriva av sig. Ska inte läsa igenom det för då kommer jag antagligen radera det.
Hoppas alla mår bra.
Kram.