Jag satt alltid längst bak i klassrummet.
"Bakre raden" kallade vi det för. Det var inte så att jag led av att prata i klassen, men jag föredrog att vara tyst längst bak. Redovisningar var jobbiga och ångestframkallande, men det är de för c:a 40-60 procent av eleverna (till sådan grad att de faktiskt funderar på att inte redovisa... men det är bara c:a 10-20 procent som vägrar redovisa) också. Så man är inte direkt unik i den bemärkelsen...
Min problematik började efter gymnasiet och jag kunde inte ens föreställa mig att jag någon gång skulle våga höja armen i ett klassrum och ännu mindre i en föreläsningssal bland 200 andra!
Men idag har jag inga problem att höja armen och prata (faktum är att jag brukar vara den mest aktive och också mest kritiske... under föreläsningarna). Ingen njuter av att prata inför massa folk, men man gör det för att det är intressant och stimulerande. Och ingen bryr sig om man är nervös när man pratar. Så visst går det att bli fri!
__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.
Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.
|