När jag berättade för mina vänner att jag hade social fobi, så blev de både förvånade och nyfikna. Dels blev de förvånade eftersom det inte märktes utåt att jag hade social fobi. Jag är i normala fall ganska blyg och tyst av mig, och den sociala fobin la till paniktankar och ångest, som inte syntes utåt.
Däremot märkte de av att jag tackade nej till 90 procent av de aktiviteter de tyckte jag skulle följa med på, så de fattade att någonting var fel. Men de antog snarare att det var depp (liksom min läkare i början) än social fobi och panikångest.
Enligt MIN erfarenhet så hjälper det väldigt mycket att förklara den problematik man lider av för sina vänner. Och om det är en ny bekant, så skadar det inte heller att berätta. Förhoppningsvis reagerar personen empatiskt och vill stötta dig i din problematik.
Men den sociala världen är inte enbart empatisk, så det är naturligtvis ingen dans på rosor bara för att man berättar. Den sociala stegen som alla människor vill klättra på, innebär att vissa trycker ner andra för att ta sig uppått.
Vet du vad som händer i din kropp, när du får panikångest? För det är precis vad du får, när du tänker på hur du framstår och hur jobbigt det kommer bli.
Min teori är att du behöver berätta för vissa personer, så att du kan känna dig tryggare med dessa och även träna tillsammans med dom. Till slut blir det då inte någon fobi kvar, utan snarare en ovana vid vissa situationer.
Känner du såpass tilltro till människor att du skulle vilja anförtro dig till dom, eller är alla människor hot?
__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.
Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.
|