Jag vet inte om jag tänker i de barnorna att "jag är fobisk. Alltså tycker de inte om mig".
Snarare tycker jag att jag tänker att mitt beteende( med undvikande blickar, konstiga ord och meningar som kommer ur min mun av att vara nervös, skakig osv, ) helt endkelt införlivar en osäkerhet hos människor gentemot mig, vilket gör dem ledsen och börjar undra om de gjort ngt fel. . Andra människor kan ju inte förstå varför jag helt plötsligt börjar agera på detta sätt, utifrån att en minut innan jag visar detta kontiga beteende, vara till synes normal och avslappnad i beteendet.
Jag tror inte att folk utifrån ser mig som "fobisk". De flesta människor vet väl knappt vad social fobi är. De tycker väl bara att jag är konstig, eller att de gjort ngt för att såra mig...
Detta gör mig ledsen, för jag kan inte i mednågon tanke, något mantra bryta denna trend av fobiska beteenden, när de väl visar sig. Det går ju heller inte att be om ursäkt för ngt som "hänger i luften". Något som inte är uttalat. Det går ju inte att gå o be om ursäkt en stund senare till den jag agerat fobiskt mot genom att säga;
"Jo men du förlåt att jag agerade undvikande mot dig genom att flacka med blicken. Jag gjorde det bara av ingen anledning alls. Du har inget med det att göra, det är endast min konstiga fobiska natur!"
Vilket freak jag skulle framstå som...
Jag vet att jag borde söka hjälp, men jag är låst f n. Bor inte så till att det bara går att söka hjälp. Jag försöker gripa efter halmstrån istället, för att kanske få några tips med mig på vägen.... Folk blir ju rädd för mig...Jag blir rädd för mig själv när jag blir på detta sätt.
Jag är ingen dålig människa. Jag vill ha vänner, fungera socialt med folk, utan en rädsla för att skrämma bort dem.
Detta är ett exempel på hur en fobisk situation kan se ut för mig:
Hmm. Här sitter jag nu med Pelle, Olle, Camilla, Petra och Sofia. Sofia sitter framför mig vi fikabordet. Helt plötsligt börjar alla skratta kring bordet. Sofia tittar i mina ögon (kan lika gärna vara någon annan i gruppen) under skrattanfallet. Helt plötsligt får jag ångest, för
tänk om jag nu i denna givna uppsluppna situation helt plötsligt blir stel som en pinne och inte kan slappna av i käkmusklerna och få fram ett "naturligt leende".
Denna mening biter sig fast i mig, så att jag till slut infriar det jag befarar. Jag kan inte le naturligt. Sofia som sitter framför mig ligger mig närmast i blickfånget. Hon tittar ett ögonblick i mina ögon, och den stelhet som nu infriats i mitt beteende genom att koncentrera mig på att inte kunna le naturligt, gör att jag börjar flacka med blicken gentemot henne. Efter några sekunders betraktande kan jag inte längre se henne i ögonen. Jag kan inte delata i stämningen, jag blir helt o hållet uppslukad i den skam jag känner för att "utan egentlig orsak" orsakat detta.
Kroppen tar över. Skakningarna tilltar, jag kan försöka "dölja min nervositet" genom att försöka uttala en mening eller två som bara blir plump och fel.
På detta sätt skrämmer jag bort folk. Helt utan att jag egentligen är elak på ngt sätt. Endast p g a ett beteende som fångar mig i sitt nät.
Jag har förstått att tankarna går någonting i stil med
"Här sitter jag nu med en grupp människor".
Människor är hotfullt för mig, eftersom jag tidigare varit mobbad och trakasserad i hemmet på olika sätt"
"Om jag beter mig på ett fobiskt sätt, som inte står i relation till vad man kan förvänta sig av stunden, (som t e x den situation jag skrev ovan), kommer de bli rädda för mig, samt tycka jag beter mig konstigt. Den som utsätts för mina fobiska beteenden kommer tro att det är fel på honom/henne.
"Han eller hon kommer sedan bete sig avogt och avvaktande gentemot mig hädanefter, eftersom mitt beteende inte går att ursäkta."
"Han eller hon kommer prata med sina vänner och de kommer frysa ut mig från vidare social samvaro"
Jag har alltså en rädsla för att framkalla beteenden hos mig själv, vilka skall rättfärdiag att andra skall kunna vända sig mot mig.
Skammen tar vid. Jag vill försvinna, komma undan från jorde yta....
|