Jag är en kvinna på 40 år, som har lidit av panikångest och depression i halva mitt liv. Pga. det har jag dragit mig undan, ställt mig vid sidan om. Nu har jag mött en man som älskar mig och jag har aldrig älskat någon på detta sätt någonsin. Problemet är att jag inte kan förstå att någon överhuvudtaget kan vilja vara med mig. Jag känner mig ovärdig och förstör för mig själv. Jag tycker själv denna reaktion är mycket märklig; han älskar ju mig! Varför kan jag inte ta emot det? Varför försöker jag stöta bort honom? Kanske låter detta konstigt, men jag blir så "tydlig" ihop med honom. Flummigt måhända, men så känns det. Jag har också svårt med generaliserad ångest, och har gått i all möjlig terapi, men aldrig kommit tillrätta med det. Är det försent att få ett bättre liv, att kunna njuta, att vara glad? Ätit antidepressiva medel och lugnande i ca 20 år. Finns det hopp.
vänliga hälsningar,
//N
