Carmen

Nu kommer jag med många frågor här...
Jag har bestämt mig för att skriva ett "brev" till mina föräldrar om hur jag kände mig för ett - två år sedan och tidigare än så, när de nedvärderade mig och kritiserade mig och jag bara satt och nickade, tackade och tog emot. Fast jag innerst inne kände mig jätte ledsen och sänkt. All kritik handlade mesta dels om "Varför är du så tyst", "prata nu", "Visa dig", "sträck på dig", "du kommer aldrig få ngra kompisar", allt om hur negativt det är att "vara en sådan som Jag"
Jag vet inte hur jag ska lägga upp mitt brev/formulera mig.
Det är sällan de verkligen har velat lyssna på vad jag velat säga, bara pratat kring, vid sidan om ämnet. Hur ska dde nu reagera på det här brevet? Hur kommer de svara upp på det, prata svävande om det eller prata förbi det? Jag orkar inte ta en konflikt med dem... jag orkar inte höra mer kritik..
Så nu undrar jag hur jag så objektivt och konsist det bara går kan få ner allt jag kände då när de kritiserade mig, utan att jag skuldbelägger dem... Hur kan jag lägga upp mitt brev på bästa sätt, ska jag gå så långt tillbaka det bara går när de först Började s.a.s..? eller? Jag vill inte att de ska ta det på "Fel" sätt...