Vad beror det på?
Jag tycker inte om att vara runt nya människor, jag blir nästan fastfrusen. Det kvittar om jag har en kompis med mig och stiger in i ett rum fullt av folk som jag inte känner eller bara är bekant med, jag kan knappt prata. Om någon kommer fram och vill hälsa och skaka hand så visst jag gör det, men det kommer inte naturligt från mig. Jag kan inte ens förstå varför man måste skaka hand och hälsa. Ofta när någon vill skaka hand så händer det att jag först bara stirrar på deras hand och undrar vad dom vill. Sen är det precis som att minnet kommer tillbaka eller något och jag vet att dom vill hälsa.
Min psykolog tror att jag kan ha Aspergers syndrom. Jag har alltid varit "blyg" och det var så jag uppfattades som när jag var liten. Men nu när man är äldre så tror folk att man är oförskämd och otacksam men så är det inte alls. När jag fyllde år fick jag så klart presenter, men när jag skulle säga tack så gick det inte. Det var inte det att jag inte var tacksam för det var jag verkligen, men det gick bara inte, jag kunde verkligen inte göra det.
Min pojkvän tycker nog jag kan vara rätt jobbig också eftersom jag inte gillar närkontakt speciellt mycket. Ibland känns det till och med jobbigt att bara hålla hand. Om han får en kram av mig så ska det vara för att jag vill det, dock har jag försökt ge efter och strunta i det obehag jag känner ibland av att vara så nära. Om vi ska åka någonstans och han säger att någon av hans föräldrar eller syskon ska köra oss så blir jag otroligt "blyg" och säger ingenting på hela bilresan och stirrar mest ut genom fönstret för att slippa prata med någon. Tycker det är jobbigt att ens möta dom i hallen, att bara passera dom några snabba sekunder. Att gå på toa hemma hos dom brukar jag vänta med tills alla har gått och lagt sig för jag vill inte möta någon i hallen… Det har ingenting att göra med att jag inte tycker om hans familj, för även om jag har svårigheter med att vara social mot dom så har dom ändå varit jätte trevliga mot mig vilket ger mig ångest eftersom dom kanske ändå tror att jag är oförskämd.
Jag har en vän med selektiv mutism och vad jag har märkt så har vi en del saker gemensamt när det kommer till vår sociala kompetens, men jag tror ändå att min vän har det 10 gånger värre än mig själv. I skolan när jag får höra att vi ska ha muntligt framträdande framför klassen så blir min puls skyhög snabbt som bara den. Men att bli nervös inför sånt är väl normalt vad jag har förstått, men det känns ändå värre än "normalt" vad nu det är.
Men det här med att inte kunna prata inför folk jag inte känner så bra gör ju självklart att jag har svårt att få nya vänner vilket jag oroar mig inför högskolan då jag knappast lär läsa på samma skola som mina vänner. Om jag sitter själv på rasterna så sitter jag ofta och läser en bok för att slippa möta folks blickar när dom går förbi, jag hatar verkligen ögonkontakt och jag föredrar att sitta själv än att någon "ny" människa skulle sätta sig jämte mig och börja prata. Det jag har försökt göra tydligt här är jag inte social så vida det inte handlar om folk som jag redan känner. När jag är runt mina vänner så är jag nog som vilken tonåring som helst skulle jag tro, men även dom har märkt att det finns vissa saker hos mig som är annorlunda som t. ex. att jag inte klarar av romantik. Först tänkte alla att det var för att jag nästan endast har killkompisar men jag är till och med mindre romantisk än dom. Jag klarar inte av komplimanger, om jag får det får jag en obehaglig känsla som jag inte riktigt kan beskriva och som byggs upp sen av ångest för att jag inte ha kunnat ge en komplimang tillbaka eller ens ett tack eller leende.
Hur som helst, min svårighet med nya människor, räknas det som social fobi? Och kan det vara Aspergers syndrom?
|