Oja just luftballonger och mig själv i dom situationerna kan jag skratta åt jätte mycket.
För mig är det lite tvärt om, jag är rädd för att andas på folk speciellt ute.
Det är så konstigt för mig egentligen för jag har jätte lätt för att prata med folk och jag är specialist på att ringa till människor men när det kommer till att sitta/umgås med andra då säger det stop!
Svårt att beskriva den känslan...att åka buss och spårvagn krävs ett enormt planerande och sker ofta 1-2 dagar i förväg så att allt "matchar".
Skulle det inte matcha skiter jag i allt eller så promenerar jag.
Blir så arg samtidigt för jag vill kunna vara runt andra människor och det blir ofta att jag ex sätter upp mig på en massa saker som jag vet att jag inte klarar av men vill så gärna. Jag försöker kompensera för att jag mår dåligt genom att visa att jag är duktig och vill och kan så mycket för då märker ingen hur jag mår.
Men samtidigt förstår ju folk att något är fel då jag inte klarar av vanliga vardagliga saker men jag tar ändå på mig mer och mer saker.
|