då en ev kontakt skall fördjupas. Då får jag social ångest. Det kan bli så jobbigt att jag helt plötsligt inte kan se personen i ögonen igen, ex om jag går på stan och ser personen ifråga, men väljer att undvika honom/henne snarare än att gå fram och tala.
Jag vill bara säga att jag verkligen känner igen mig i det du beskriver. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på det, så varmt tack för att du hjälpte mig med det genom att beskriva dina känslor!
Jag har inga social-fobiska problem med främlingar. Folk man inte behöver bry sig om, där man inte hamnar i den där pressade konstiga situationen då man inte vet hur man ska bete sig, om man ska fly fältet och gömma sig bakom första bästa matvaruhylla eller om man ska gå fram och kraxa ur sig något obegripligt i sitt försök att hälsa, och det bara för att man MÅSTE det...
Jag har varit ganska besvärsfri sedan slutet på 1900-talet, innan dess led jag hemskt av detta undvek en konfrontation med någon jag kände in i det yttersta! Nu kan dessa känslor komma tillbaka om jag mår extremt dåligt (på andra sätt)...
Jag vet inte riktigt vad som gjorde att denna sociala fobi blev mindre, men jag körde en hel del med självsuggetion, jag intalade mig själv att jag klarade detta, och jag tänkte ut exakta lösningar på hur jag skulle hantera en situation när "det och det och det" händer... Jag var förberedd, liksom. Jag hade lärt mig manus, och sedan blev det enklare och enklare att bara improvisera. (Jag tycker att teater och skådespeleri är ganska bra att använda som liknelse med social fobi...)
Jag håller tummarna för att du kan komma till bukt med detta så snart som möjligt! Det går, och du är inte ensam. Säkert finns det fler än vi som har/har haft denna typ av social fobi...
Kram på dig nu!
