Someone

Jag har mått så dåligt i flera år och det blir bara värre.

Jag har aldrig kunnat prata om saker och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna det. Att jag skriver här förvånar mig verkligen. Men det är nog för att jag verkligen, verkligen inte orkar må så dåligt längre.

Jag tänker varje dag på att gå till kuratorn på min skola, men det är något som stoppar mig.
Jag vet inte riktigt vad, kanske är det för att jag inte vet vad jag skulle säga.
Eller kanske är det för att jag vet att jag är överkänslig så jag skulle börja gråta och skämma bort mig, gråter jag känner jag mig hopplös och värdelös.

Jag vet inte hur jag kan förklara på bästa sätt men jag har liksom slutat vara närvarande i verkliga livet och när jag väl vaknar till blir jag besviken på vad jag ser.
Jag har ingen som lyssnar och har aldrig haft, så jag fick hitta ett annat sätt att få ut allt inom mig. Jag började skära mig i armarna.
Det gör jag inte ofta nu, men jag har ändå inte slutat.
Så klart ångrar jag mig direkt efteråt, men samtidigt känner jag en stor lättnad.
Nu mår jag ännu dåligare, så alla självmordstankar jag hade för två år sedan har kommit tillbaka. Samtidigt som jag inte orkar leva mer så vill jag inte dö, och att inte veta vad jag ska ta mig till gör mig galen!
Jag försöker hela tiden övertala mig om att kanske allt försvinner, kanske är det bara något alla tonåringar går igenom. Men det verkar inte så, alla mina vänner är hur glada som helst och visst har de dåliga dagar men det är inte ofta.
Jag känner hela tiden mer och mer att jag förstör när jag alltid är så deppig. Jag vill ju inte gå helt ensam så jag försöker le och skratta och bete mig som om ingenting är fel. Det blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag, och snart orkar jag inte mer.