Carmen

Ja, jag har gjort mitt första besök hos kuratorn och jag berättade allt, om vilka situationer jag undviker, hur jag mår i dem situationerna, hur jag tänker och upplever mig själv som.
Och hon ställde så många frågor, så självklara frågor med så självklara svar som Jag faktiskt fick en tankeställare av; t.ex fick jag svårt att beskriva Hur Jag tycker att jag själv upplever mig som i olika gruppsammanhang.
Jag sa att jag Tror Att De upplever mig som sur och allvarlig.
men det var ju inte frågan! men så sa jag att jag uplever mig själv som sur. Men om jag skulle be mina kompisar att beskriva mig, så svarade jag: tyst, snäll och kanske trevlig. och det hade ju typ ingen koppling med hur jag själv uppfattade mig som.
Då frågade hon om jag verkligen tycker att jag är sur och allvarlig, att jag är så som person i andra sammanhang. Då svarade jag att jag inte tycker så.
Hon frågade också vad motsatsen till glad är; då sa jag allvarlig, sur.
men det är det ju inte, motsatsen till glad är ledsen och det är jag ju inte, så alltså.... Och det är ju också flera vuxna som har "präntat" in det i skallen på mig att jag ser ledsen och allvarlig ut. Men det är ju inte sant!
Alltså är det ngt som jag själv har förstärkt min bild av att jag är..
Och det var skönt att inse.

Jag fick också en fråga ställd till mig som hon bad mig att jag skulle fundera på: Hur jag har övervunnit min rädsla för att delta i olika bollsporter och vara en del av ett Lag. För att det är ngt som jag har haft stark rädsla för tidigare i hela mellan - högstadie - åldern.
Men att det nu är ngt som jag har kommit över och kan vara helt närvarande i, kämpa och verkligen teckna att jag Vill Ha Bollen.
Hur lyckades jag övervinna den rädslan...? det är tom en gåta för mig.

Själva besöket var nervöst och självklart var jag helt uppe i mig själv, upptagen med att Välja Rätt ord. Efteråt gick jag och ältade, hur dåligt det jag sagt lät..osv.. men målet är ju att bryta det negativa tankemönstret och inte att bli En skicklig Talare!