Flora

Jag har ett annorlunda självdestruktivt beteende som jag har svårt att bryta. I över 10 års tid har jag "pillat" sönder mitt ansikte. Och jag kan inte förstå varför. Jag hoppas ju naturligtvis att jag ska finna en orsak bakom och så ska jag bara kunna sluta med detta irriterande mönster men det verkar inte vara så enkelt. Vad jag kan minnas är att beteendet vidtog i samma stund som jag lyckades sluta bita på naglarna, vilket jag gjort ända sedan jag var liten. Så det borde vara samma anledning till nagelbitandet som ansiktspillandet.

Det är vid två tillfällen som detta beteende visar sig; Jag kan inte passera min badrumsspegel utan att stanna till och klämma ut alla pormaskar som kan tänkas ha uppkommit och jag kan inte sluta pilla bort sårskorpor i ansiktet som uppkommit pga pillandet, när jag sitter i soffan framför tv:n. Jag har själv lagt märke till att "pillandet" nästan enbart förekommer i de miljöer där jag känner mig trygg; i mitt hem eller hos mina föräldrar. Detta har blivit ett stort problem för mig, då jag sminkar över mina sår och blämmor och skulle aldrig drömma om att gå osminkad eftersom jag skäms så oerhört av mitt beteende. Tanken som slår mig när jag står framför spegeln är att "nu ska jag göra mig vacker". Men vackrare blir jag ju inte direkt... Det är precis som att jag inte kan tillåta mig själv att få vara vacker. Nu har jag börjat få ärrvävnad i ansiktet som kommer ta många år och dyra ansiktsbehandlingar för att läka och jag vill verkligen sluta nu!

Jag har inte stora problem med akne men jag inser ju naturligtvis att det förvärras eftersom jag själv tillför mig sådana skador med hjälp av naglarna och därigenom bakterier. Jag har försökt bryta detta mönster; jag har klippt av mig naglarna, jag har testat att ha bomullshandskar på mig när jag sitter i soffan (jag lyckades ta av mig dem utan att jag själv märkte det), jag har tejpat för min badrumsspegel och det sista alternativet som tyvärr inte hjälpte mer än för stunden - hypnoterapi hos en psykolog.

Psykologen ansåg att mitt pillande var en ren ovana och ett nervöst beteende som fick mig att slappna av men jag kan nog inte riktigt hålla med honom. Detta är ju ett självdestruktivt beteende som också är en tvångshandling eftersom jag inte kan passera min egen badrumsspegel utan att stanna till där.

Jag skäms så oerhört för mitt beteende och det är inget som jag pratar om enkelt. Det tog mycket kraft för mig att bara gå till psykologen och det är inget problem som jag gärna diskuterar med mina vänner eftersom jag skäms för det. Känner mig ganska ensam om detta sätt att tillfoga mig själv skada. Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara fin?