Hejsan!
När jag var 13 år överrumplades jag en obehaglig känsla, nervositet. Hade aldrig upplevt det innan. Det var början till utvecklingen av min sociala fobi. I grund och botten grundade sig min fobi av rädslan att bli lämnad ensam, missförstådd och få negativ uppmärksamhet. Nervös för att bli nervös.
Idag är jag snart 29 år och har lärt mig att leva med den. När jag var mitt uppe i den trodde jag aldrig att jag skulle kunna hantera fobin som jag gör idag.
Det som hjälpte mig var den kognitiva beteendeterapin.
För mig innebar det att framför allt öppna ögonen för omgivningen. Lyfta blicken och se att de flesta människor inte tittar på en, inte dömer en utan faktiskt är mitt uppe i sitt egna liv och eget tänkande.
Jag övade i små doser att lyfta blicken, sa "tack" när nån höll upp dörren för mig, köade på Konsum mitt i värsta ruschen för ett tuggummi-paket, m.m. Jag överlevde, å stärktes mer och mer.
Idag vågar jag ta plats
