DetKanBliBättre

Jag ser att vissa skriver att man inte kan kalla det social fobi för att man är blyg i vissa situationer osv. Jag vet inte, men jag tror att det är samma sak iaf. Ofta är det bara situationer i livet som utlöser att man får problem.
I mitt fall började det när jag var 25. Min fru fick problem och jag fick ta hand om hennes ångest hela tiden och efter en tid pallade inte jag med och fick ett "nervsammanbrott". I samband med det fick jag lätt hjärtklappning och yrsel för minsta stress, som tex en kö eller konfrontation med andra människor, trängsel osv. Situationer jag nästan trivdes i innan...
Då började mina problem och jag är inte fri från dem idag, över 10 år senare, men från att ha knappt kunnat gå utanför dörren till att idag kunna göra presentationer för stora grupper, stå i de flesta köer och sitta i folksamlingar osv så har det verkligen gått framåt. Varför då?

Jo, jag har varit envis och utsatt mig för än det ena än det andra. Det har varit plågsamt, men gett resultat. JAg har accepterat att jag har detta problemet och att jag kanske aldrig blir helt fri från det, men jag har definitivt också bestämt mig för att det inte ska hindra mig för att göra vissa saker jag verkligen vill i livet!!!

Det finns fortfarande vissa saker jag inte klarar av, som är för svårt, men de betyder trots allt inte jättemycket för mig.

Inse att detta är som en sjukdom man drabbats av - kanske obotlig, men inte omöjlig att bemästra åtminstone.
Det går att få livskvalitet igen, men man måste vara beredd på att ta lite stryk.
Men, man dör inte (det kan bara kännas så). Kämpa på - det går!