charlotta77

Det var jag det. Den tysta. Flickan med svaren, som hördes, endast i hennes huvud. Av rädsla blev svaren aldrig uttalade. Jag kompenserade med hjälp av pennan. Skrev så det glödde. Och betygen blev topp på grund av den förmågan. I klassrummet förblev jag tyst. Med ett stilla hopp om att läraren visste, att jag kunde. Att jag bara inte vågade.

Usch! En dag tog det stopp precis. Jag hade tvingat mig hålla föredrag alltför många gånger och det hade gått bra, men en dag sa jag till mig själv- Fy fan, vad jag är taskig mot mig själv som gör det här, stå och hålla föredrag för klassen och totalt gå emot allt vad min egen kropp säger. Ångest!!! Ångest!!! Att ställa mig upp och låtsas att den inte existerade. Jag kunde bara inte.

Sedan dess har min dröm varit att bli FRI. Att sluta tänka på vad andra tycker om mig. Att kunna göra det jag vill. Att vara nöjd, tillfreds med mig själv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Ibland märker jag att jag har gått och varit nöjd i en ganska lång period, men just nu känns det väldigt jobbigt. Jag har en bit kvar. Jag jämför mig med andra. Jag har en otrolig prestationsångest och krav på mig själv. Hur fasen ska jag bli kvitt den här våndan helt. Går det? Kommer jag nånsin kunna bli FRI??