Precis vad jag tänkt senaste veckan. Börjar bli desperat för det blir svårare ju längre tiden går. Och även om problemet började pga depression, så kanske jag fastnar i beteendet. Har försökt på alla vis komma till rätta med det på egen hand. Var så desperat så jag till slut bad min make om hjälp. Men det som händer är bara att jag blir allt duktigare på att förhandla, ljuga, hitta alla möjliga ursäkter och kryphål. Pratade med kuratorn idag om allt det här, trots att jag skäms och att det måste låta knäppt i hans öron. Men han tar det fortfarande med ro och frågar mest mig hur jag ska komma tillrätta med det här...Och hans lugn tar jag som en väldigt bra (=dålig) ursäkt till att avvakta lite till.
Tänkte slänga ut vågen, men vad hjälper det? Kommer säkert använda måttbandet istället, och slänger jag det tittar jag väl mig i spegeln, osv. Äter visserligen mer nu, runt 600-700 kcal, men samtidigt rör jag mig mer också.. Häromdagen åt jag rätt bra till lunch, men stod verkligen inte ut med de tankar och känslor som kom efteråt.. Det är inte så att jag känner mig tjock när jag ätit, utan mer att jag inte orkar med mig själv.
Ett annat dilemma är att jag är livrädd att jag ska tappa kontrollen och börjar hetsäta. Så då tar jag det säkra före det osäkra och låter hellre bli att äta om jag blir osäker. För jag skulle bara inte orka med att ha den ångesten uppe på den jag redan har.
Jag vet ju att du har jobbigt rätt i att jag inte ska skjuta upp att bryta beteendet, men ändå fixar jag det inte..
|