Är väl inte kritisk direkt till läkaren/kuratorn, utan mer fundersam. Jag tror egentligen själv och hoppas att ätstörningen enbart är kopplad till depressionen. Då finns det större chans att det blir bättre snart i och med medicinering. Men omgivningen hispar upp mig. Pratar om långsamt självmord, "hotar" med ätstörningsklinik, och allt möjligt (i all välmening förstås)..
En gång bestämde jag mig för att äta lite mer: fisk och potatis.. Smakade bra, åt lagom mycket, helt övertygad om att jag inte skulle ångra mig, eftersom jag på förhand bestämt mig för att äta detta. Fortfarande disciplinerad, alltså. Men efteråt blev jag orolig i hela kroppen och måste gå en långpromenad för att förbruka det jag ätit. Det var då som benen strejkade till slut.. Så det funkar liksom inte heller att göra så.. Det är som att känslorna tar över förståndet på nåt sätt i sådana lägen.
|