Jag har varit deprimerad sedan några månader tillbaka. Jag tror att depressionen har liksom triggat igång en ätstörning. (Maten smakar bra, men jag vill inte ha) Hade någon mildare variant av bulimi i övre tonåren men det gick över av sig själv efter något år. Denna gång har jag varit vråldisciplinerad eftersom jag inte vill ångra att jag ätit för mycket. Står inte ut med tanken ens.. Har gått ner 10kg nu sedan mitten av januari. Är fortfarande normalviktig (5kg från undervikt) men orken börjar tryta. Häromdagen gick jag på promenad själv, när benen plötsligt strejkade så min man fick komma och hämta mig med bilen. Det är ju urdumt att inte äta mer än 400 kcal/dag, men jag har nog tappat både kontrollen och förståndet. Och ju argare jag blir på mig själv för att jag är så dum som inte äter, desto mer triggad blir jag att inte äta. (ungefär som att tröstäta för att man tröstäter, fast tvärtom).
Har pratat med min läkare om det, men hon vill avvakta och se om medicinen som jag ska börja äta imorgon hjälper - vilket kommer ta några veckor att se. Vet inte om jag ska chansa på att det blir så, och bara vänta ut tiden eller söka hjälp nånstans- innan det går för långt.. Kuratorn på vårdcentralen verkar också ta det med ro, så jag kanske får lita på det då. Eller???
