jope

Jag har alltid haft lättare för relationer med tjejer än med killar. Iallafall om vi bortser från det där med emotionell närhet. Å ena sidan känner jag ett behov av att vara självständig. Å andra sidan har jag ett behov av att tillfredsställa andra. De två behoven går i konflikt när jag kommer in i en relation (privat såväl som i yrkeslivet).

Det är först den senaste tiden som jag har kopplat ihop det med min mamma. Det blev en komplikation när jag föddes. Allt gick bra men jag hade nog turen på min sida. Det är svårt att se sina egna relationer objektivt men jag tror nog att mamma alltid har bundit rätt hårt till mig. Det händer fortfarande att hon drömmer mardrömmar om förlossningen och ofta får jag en känsla av att hon pratar mer om känslor med mig än med pappa. Jag var ett självständigt barn med ett vuxet beteende i en trygg familj. Idag är jag en hyvens ung man, på gränsen till helylle, om än något självständig.

Vad gäller de två behoven som jag öppnade inlägget med så tycker jag att gränsen för min personliga integritet är ok men att jag överreagerar emotionellt när den överskrids. Det visar jag oftast på ett verbalt, men behärskat korrrekt, sätt. Jo... jag är "duktig" på att behärska mina känslor.

Behovet att tillfredsställa andra har jag svårare för. Det blir lätt så att jag glömmer mig själv och jobbar mig in i väggen, återigen utan visa tydliga signaler, för att sedan dra mig undan och slicka mina sår.

Att se tendenserna hjälper mig att sätta gränser oavsett var beteendet kommer ifrån. Samtidigt kan jag få bra hjälp på vägen om jag känner till bakgrunden. Vad säger ni... borde jag se närmare på min relation med min mamma? Hur?

Tack på förhand

/jope