butterfly

först måste ja säga: pappan har tagit sin dotter till sig och tagit mer ansvar än för ett årsedan. han har utveckats till en bra pappa snabbt.
det ni skriver låter vääääääääldigt smart. ska be honom läsa så får vi se om han tycker lika dant.
vi har pratat om att gå och prata med någon för att förbättra våran komunikation, han tror ju inte alls på att "prata" med någon men nu har han bett mig beställa tid för oss, han kämpar starkt och utvecklas lite grann varje vecka han kommer hem. för står inte hur han orkar allt runt om kring sig! det beundrar ja honom för MYCKET.
jag hoppas på att om våran komunikation blir bättre så kan vi prata om detta utan att han eller ja ska behöva känna oss kritiserade, för de e hemskt att känna. det är ju så att vi bråkar om allt innan vi kan sitta ner och prata om det lungt och sansat (det tar upp till några dagar innan vi lungnat oss). tro mig det är väldigt ansträngande och jobbigt, men trotts detta så e vi båda starkt överens om att -vi vill inte ge upp om varandra!! för mig är det konstigt att vara så upp över öronen förälskad i nån som kan göra mig så ledsen och arg. men, shit, det måste ju vara en enorm styrka och kärlek oss imällan, ja vet inte annars vad det e som håller oss ihop, eller kanske bara för att vi e j***igt envisa båda två. tanken har iaf inte slagit mig eller honom att vi kanske borde gå isär istället.

åter kommer om hur vi löser detta.
tackar för mer intresanta tips och råd.

kramar till er!