Min sambo säger att om jag e på gott humör så e han det också och det är väldigt sant. Vi påverkar varandra väldigt mycket. Om han e ett stöd? Han kan inte stötta min anorexia vilket jag förstår. När vi lärde känna varandra så ville han göra mig frisk direkt. Han skulle lägga upp matscheman till mig och allt. Nu har han tappat tron på att jag kan bli frisk av matscheman. Nu är han mer lutad åt hållet att om jag är sjukskriven så blir jag inte frisk. Han tjatar istället på mig att jag ska ta ngt jobb. Både han och hans mamma säger det hela tiden. Min tanke är att så länge jag knappt orkar leva så vill jag inte ta ett jobb som jag ändå bara kommer få sluta på för att kroppen och psyket inte orkar med det. Jag är långtidssjukskriven av en anledning. Men det är inte bara jobbigt med min sambo. Han håller mig när jag faller och han kramar mig när jag fryser. Han står vid min sida när helst jag behöver det. Men just inom sjukdomen har vi helt olika meningar och tankar. (Han äter väldigt mycket. Både skräp och bra mat. Han är lite överviktig, älskar mat, men kräker inte upp det.)
Vilka tankar jag har bakom viktfixeringen? : JAg känner mig smällfet även om vågen visar ett halvt kilo mindre från en dag till en annan. jag e ful, finnig. de tre f:en brukar jag säga. ful finnig fet. Jag har en bakgrund där jag blivit sexuellt utnyttjad, misshandlad. Av olika personer. För några år sedan var jag ihop med en kille som var totalt psycho. Jag fick vara typ hans sexslav. JAg var tvungen att ha sex med äldre män tex för att min dåvarande kille gillade tanken på att jag var otrogen. Han var mycket dominant och aggressiv. Han visade sig vara knarkare och det fick jag först veta när jag lyckats dumpa honom. Han gillade bara smala tjejer och han tyckte att min ända var stor.Jag var rädd för att förlora honom så jag bantade. Jag sökte kärleken. Tänkte att sex var kärlek. I dagens läge tycker jag inte om sex. Min sambo som aldrig haft ngn tjej innan mig vill ju gärna experimentera och gärna så ofta som möjligt, medans jag försöker somna innan han lägger sig för att slippa det.Han vet vad jag har varit med om. Och han är inte extrem inom sexet. Men alla minnen bara kommer tillbaka när han tar mig på mig. Är rädd att han tröttnar på mig om han inte får sex. Så jag får ju ställa upp. Jag stänger av min hjärna och bara väntar på att det ska bli färdigt varje gång jag särar på benen...
Jag har försökt att prata med min terapeut om dessa saker, men det känns fruktansvärt pinsamt att prata sex med en medelålders kvinna som jag bara känner genom terapin. Jag vet ju ingenting om henne. Och det knäppaste av allt när det gäller min terapeut är att när jag gick på högstadiet och gick och pratade med en psykolog, så betedde denne psykolog sig på ett udda sätt där han satt och nästintill smekte sig själv mellan benen när jag pratade. Denne man är gift med min terapeut!!! uuuusch(Upptäckte det när jag skulle hitta telenummer till min terapeut. hitta.se. Där stod hans namn och ingen annan har ett sådant namn så det måste vara han)
Många minnen har jag. Kanske behöver jag bearbeta dessa för att tycka om mig själv. Antagligen. Men det är en snabbare lättnad att se blodet rinna. Förlåt att jag skrev så.
|