Alexanderr

..tror jag iaf. Jag är en 18 årig kille och bor i en förort till Stockholm. Jag har under hela mitt liv varit väldigt social, öppen, glad, trevlig och pratat med allt och alla. Skämtat och varit omtyckt och allt har varit bra.

Men sen när jag började gymnasiet så hamnade jag på en linje jag inte alls trivdes på. 1an gick ganska bra och jag skaffade vänner i klassen och allt var bra. Sen när jag började tvåan så började jag i en ny klass. Där kände jag två stycken sedan långt innan, vi gick på samma högstadium, så jag tänkte att det skulle lösa sig. Dom kände dock några fler i klassen.

Jag satt alltid tyst bredvid dem andra när dom snackade och så, sa aldrig något. När någon utav dem jag inte kände frågade mig något så tyckte jag att det blev pinsamt och jag svarade något litet kort och drog upp mobilen och låtsades skicka sms eller något annat, för att slippa prata. Så här höll jag på i kanske 2-3 månader och så klart så tröttnade de andra på att försöka prata med mig. Mina vänner ifrån högstadiet förstod inte vad som hade hänt med mig. Under resten av tvåan så var jag tyst och gick lite bakom dem andra och pratade inte mycket, var inte alls mig själv.

I 9an tex så var jag alltid den som läraren fick säga åt flera gånger att jag skulle vara tyst, räckte ofta upp handen och ville svara på frågor, fast jag inte ens visste svaret. Men på gymnasiet så satt jag tyst och när jag blev till frågad så sa jag alltid att jag inte kunde svaret på frågan, fast jag kunde. Uppfattades nog som ganska konstig utav både lärare och elever som inte kände mig sedan tidigare.

Jag trivdes, som du förstår, inte alls i skolan. Detta ledde till att jag skolkade väldigt mycket, runt 30% frånvaro hela året. Dåliga betyg fick jag också. Men sen så började det bli värre.

Om jag åker tex buss och sitter och lyssnar på musik så känns det som om alla tittar på mig, skrattar och snackar skit om mig (jag har aldrig räknats som snygg, men jag är inte så pass ful att 50 åringar bör sitta och hånle mot mig). Om jag går på stan och det kommer två tjejer emot mig så VET jag att dom går och viskar och skrattar åt mig. Det är värst med folk i min egen ålder. Jag har börjat undvika bussturer där jag vet att det kommer vara mycket gymnasieungdomar.

Och på tal om tjejer. Jag har aldrig haft en tjej. Aldrig varit kär i någon. Aldrig pussat någon tjej, inte ens hållit någon tjej i handen. Jävligt pinsamt när andra polare har tjejer och det kommer på tal. Och när släkten frågar. Och mamma och pappa. Och mina systrar. Och vem fan som helst. Jag är för feg, helt enkelt. Annat är det när jag är full, då är jag den vanliga killen igen, som jag alltid har varit.

Om vi ska gå tillbaka till skolan då. Jag klarade helt enkelt inte skolan, hade tankar på att sluta skolan under hela tvåan. Jag slutade äta mat, kunde inte sova och mådde riktigt dåligt. När trean drog igång i höst så kände jag redan efter första veckan att känslan kom tillbaka. Jag klarade inte, jag ville verkligen inte. Så efter två veckor slutade jag skolan. Jag skaffade mig ett jobb efter ett tag och där är jag kvar nu. Jag har inte heller skaffat några vänner på mitt jobb, folk försöker prata med mig, men jag svarar kort och enkelt. Innan tex rasten så tänker jag alltid "Nu ska jag sätta mig i soffan och snacka med dem andra", men det slutar med att jag sätter mig vid ett bord lite bakom, på sidan om.

Känslan av att folk tittar och skrattar finns kvar, lika stark. Känner mig ledsen när jag kommer hem. Orkar inte leva så här, vet fan inte vad jag ska göra. I ena sekunden så vill jag bara slå till dom som garvar, kan bli riktigt arg ibland. Men det brukar övergå till att jag tänker att alla andra har rätt, det är något fel på mig och så går jag av bussen och går sista biten istället.

Nu blev det här långt, vet inte varför jag skrev riktigt. Vill bara veta HUR jag ska göra för att bli som vanligt igen?

MVH