Hej Mariatösen,
En sak som inte är tydligt här att du inte kan leda "företaget" tillsammans med en vd som har alla rättigheter som du i ledningen men som inte uppfyller sin roll utan tom saboterar för företaget.
Din man är en sabotör och varför han är det spelar inte en enda roll. Han saboterar för sig själv, han saboterar för dig och han saboterar för barnen. du saboterar också för barnen trots att du rationaliserar bort det genom att antyda att det är ändå bättre för barnet att ha det så som ni har det idag än att bo tillsammans med dig på en annan plats. Du har fel. Som förälder har du ett ansvar att dina barn får uppleva en funktionell relation. Din och din mans relation är dysfunktionell. Han spelar offerrollen och du spelar räddarrollen.
Till skilland från Sebastian anser jag inte att du visar upp styrka eftersom du har levt under de här förhållandena. Jag säger inte att du inte har styrka bara att det visas inte i din berättelse. Vad du visar är, enligt min mening uthållighet,men inte styrka. Styrka är att fatta jobbiga men rätta beslut och genomföra dem. Styrka är att visa lära barnen att de har åtminstone en förälder som sätter gränser, som ser till deras bästa (ja, under de förhållandena som du beskriver är det bätre för barnen att ha ETT boende, hos dig, utan en destruktiv och självdestruktiv far).
Enligt min mening finns det ingen styrka i att förneka det ansvar som man har för sin egen och sina barns lycka. Det finns ingen styrka i att rationalisera och intellektualisera bort kränkningar som man utsätts för. Du gör ett mycket bra jobb med det.
Din man kränker dig på många olika sätt. Han använder sin sjukdom för att ursäkta sitt dåliga beteende, för att kontrollera dig, för att utpressa dig och ge dig skuldkänslor. Det är inte alls synd om honom. Bara för att man har MS beter man sig inte svinaktigt.
Du låter din man hålla på på detta sättet. Du bortförklarar hans dåliga beteende och din handlingförlamning.
"Cést la vie!!" skriver du. "Non, ce n'est pas vrai" svarar jag på det. Livet är inte så. Du har ett ansvar för dig själv och för dina ovuxna barn. Du har inget ansvar för din man. Han är vuxen, han vil skilja sig, han känner till sin situation och hälsa. Han verkar i detta vara mer klok än du. Om han klarar sig eller inte är inte din eller barnens business. Han är själv inget barn, utan en vuxen man, som hanterar livet med dess problem på sitt sätt, på ett destrukivt sätt. Du får hantera livet på ditt sätt. vill du vara självdestruktivt, fortsätt på samma sätt som innan. Du ha facit i hand om hur bra det fungerar idag. Fortsätt som idag så lovar jag dig att du kommer att ha det likadant om 10 år också. Gör en seriös, grundläggande förändring och ditt liv kommer att förändras. Jag vet inte hur bra eller dåligt det blir. Den enda garantin som du har är att det är dåligt, mycket dåligt så som det äör idag. SÅ är livet, antingen tar man ansvar för sig själv eller så hittar man väldigt bra låtande och till synes kloka anledningar till att inte göra det.
Citat:
|
Vad och när pratar man med barnen?
|
Om du hade varit ett barn i den situationen (att föräldrarna ska gå skilda vägar), vad hade du velat höra?