Hej!
Nej, du är inte det minsta tokig som skriver som du gör. Du berättar enbart vad du känner och det ÄR jobbigt att separera, för alla inblandade.
Men återigen, barn känner av om du inte mår bra. Vill du hellre ge dom en syn där det är okej att leva i ett kärlekslöst äktenskap? Att det är rätt att "bita ihop och stå ut"?? Är det det som du vill förmedla till dom?
Eller vill du förmedla att man ska ta vara på sina egna behov, hitta en kärlek som är kärleksfull och hälsosam?
Barnen kommer att överleva detta också, även om det kommer att vara jobbigt en liten tid. Om dom blir arga - låt dom vara det. Bättre att de får ut sin ilska och frustration än att de stänger in den. Förklara så enkelt som möjligt. Erbjud dom att gå till någon annan vuxen att prata om dom vill, skolkurator, sjuksyster, någon nära vän till dig som dom har förtroende för. Det är fruktansvärt svårt för barn i den åldern dina barn är i att tala om sina känslor för sina egna föräldrar i detta. Då kan det vara bra för dom att veta att de kan vända sig till någon annan. Och framför allt, berätta för dom att det dom känner är normalt. De kommer att reagera på något sätt.
Och fråga dig själv vad du verkligen vill. Har du kämpat i fyra år för att relationen skall fungera och den inte gör det, tänker du kasta bort fyra år till? För att "skona" barnen? De kommer att bli fruktansvärt besvikna om de i efterhand får reda på att du var kvar där enbart för deras skull. Det är aldrig bra.
Hör gärna av dig med mer tankar o funderingar.
Mvh
Marie
__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se
|