Terapisnack - Visa ett inlägg

Labollina · 2008-02-12, 21:42

Hej Jonas!
Jag skrev till dig 19/1, och du svarade att du skulle svara så fort du kunde, men jag antar att du missade, så jag gör et nytt försök. Jag har fått flera reaktioner på mitt fråga, det verkar som om det är fler som har samma problem.

Jag misstänker alltså att min vän har nåns sorts tvångssyndrom, samlarmani.
Nu skulle jag vilja be om några konkreta råd.

Resumé:
Mannen har aldrig varit gift eller sambo och har heller inga barn. Hans längsta förhållande var ett distansförhållande som varade i två år. Han har vid något tillfälle sagt att han blev mycket sårad när det förhållandet tog slut.

Han säger han att han aldrig varit kär och att han inte vet hur det känns.
I relation till hur han behandlar mig, hur vi har det när vi träffas och hur männen som tidigare varit kär i mig varit, skulle jag nog våga påstå att han är kär i mig, men det kan naturligtvis vara en övertolkning och ett önsketänkande från min sida. Men för mig räcker handlingen, orden är mindre viktiga.

Han är väldigt familjekär, och hans mamma betyder mycket för honom. Jag har ännu inte fått träffa någon av hans familj, fast han säger att de vet om mig. I början trodde jag det var för att han inte ville visa upp mig, att jag inte "dög", men så känns det inte längre.

Direkt när vi träffades berättade mannen att han tidigare haft vissa problem med pedanteri och att han hoppades att jag inte skulle bli skrämd av hur det såg ut i hans lägenhet. Han berättade att han inte bott där så länge och inte haft tid att packa upp, pga att han jobbar väldigt mycket.

Lägenheten i fråga är en fantastisk nyrenoverad 4:a på drygt 90 kvadrat med havsutsikt, en riktig drömlägenhet. Problemet är bara att den från golv till tak är fylld av kartonger och kassar med ouppackade böcker (som han samlar på), antikviteter, ärvda möbler och andra grejer. Varje rum är så fullt att det inte går att gå in i det, sängen står i hallen, eftersom sovrummet också är belamrat. Om jag förstått allt rätt flyttade han in i lägenheten senhöst 2004, den renoverades sedan några månader, men jag tror han bott där snart tre år.

Första sommaren vi träffades kunde han inte fixa i ordning lägenheten eftersom han arbetade så mycket just då. Det kunde jag köpa. Andra sommaren kunde han bara ha tre dagars semester med mig, för att han skulle fixa klart i lägenheten. Det kunde jag också acceptera, för nu skulle han ju ha drygt tre hela veckor för att äntligen göra i ordning. I julas skulle han fixa i en hel vecka. Men min upplevelse efter dessa tre veckor är att det händer väldigt lite. Istället upplever jag att det under de här två åren har kommit fler och fler kassar med böcker och andra saker. Han är en mycket aktiv kund på olika auktionssajter, Tradera etc. Jag skulle vilja beskriva hans boendesituation som att han lever i misär.

Något annat jag lagt märke till är att trots att han är mycket renlig, prydlig och mån om sitt utseende och har en god ekonomi, alltid har mycket slitna underkläder och lakan. Alltid rena, men tvättade så mycket att de knappt hänger ihop utan har stora hål. Detta trots att han ofta köper nya underkläder och jag gett honom nya lakan i present. Det känns som att han inte nänns använda nya saker han köper, utan på något sätt sparar dem för framtiden.

Jag har erbjudit mig att hjälpa honom fixa i lägenheten, men det vill han inte höra talas om. Själv tror jag inte att det finns en enda människa som ensam kan klara av att få i ordning, ekvationen går inte ihop eftersom det är för mycket grejer per kvadratmeter.

Jag har en tid misstänkt att han lider av någon sorts tvångssyndrom, har förstått att samlarmani kan vara ett sådant. Du bekräftade till viss del mina misstankar i efter mitt tidigare mejl. Jag har tänkt tala med honom och fråga om han har ett problem, vilket jag upplever att han har. Gör jag rätt i det? Jag är väldigt rädd att kränka hans integritet, jag har aldrig träffat en människa med större integritet, men det faktum att han ofta ska fixa med sin lägenhet, istället för att t.ex ha en längre ledighet med mig, gör ju att det har börjat påverka mitt liv negativt också. Han säger och visar att han är mycket fäst vid mig, så det är inte så att han inte vill träffa mig.

Jag vill gärna ha konkreta råd om vad som är bäst att göra! Många skulle nog säga att det bästa rådet är att bryta med honom. Men han har SÅ många kvaliteter. Dessutom är jag oberoende så tillvida att jag har mitt eget liv, mitt eget företag och bor i en egen lägenhet i en egen stad. Jag behöver och vill inte flytta ihop med honom, vilket jag ser vara en total omöjlighet. Jag kan acceptera hans egenheter och hans liv, eftersom jag har mitt eget. Men några saker måste vi vara överens om, eftersom det också påverkar mitt liv.

Ska jag vara ärlig och säga att jag tror han har ett problem? Jag har själv inga problem med att acceptera det, tycker ju inte mindre om honom för det, men ett av mina problem är att ämnet verkar så tabu, han vill inte prata om det. Jag har frågat honom rakt ut om hans samlande är ett problem, men han förnekar det, vilket jag i och för sig inte finner så konstigt. Antar att det kan vara svårt att erkänna.

Han har också vissa uttalade fobier.

Min upplevelse är att han bär på många rädslor. För vad vet jag inte. Jag vill ofta säga till honom: Ge dig hän i livet!

Min önskan är att han kan säga till mig att han har ett problem och att vi sedan tillsammans kan hitta lösningar för att lindra det. Till exempel att hyra en lagerlokal och köra dit saker som han inte behöver för att leva sitt liv, så att han får en dräglig boendemiljö. Sedan kan vi så småningom köra dit eller rensa ut från lagerlokalen.

Jag skulle också vilja att vi bestämmer en tid för när jag ska träffa hans familj (mamma), till exempel senast en viss månad ett visst år (helst i år förstås).

Är detta ett bra tillvägagångssätt? Eller gör jag fel?

Jag funderar på att gå med i Ananke, om du tror att min misstanke är rätt, för att på så sätt kunna lära mig mer om tvångssyndrom och kanske på något sätt kunna hjälpa honom.

NU har jag verkligen konfronterat honom och frågat om han kan se mig i ögonen och säga att jag har fel när jag upplever att han har ett samlarproblem, och han säger att jag har det.

Med vänlig hälsning

Labollina

2008-02-12, 21:42	#1 (permalink)
Labollina Junior Member Nykomling Reg.datum: Sep 2007 Inlägg: 6 Krediter: 157	Frågar Jonas igen, om samlarmani Hej Jonas! Jag skrev till dig 19/1, och du svarade att du skulle svara så fort du kunde, men jag antar att du missade, så jag gör et nytt försök. Jag har fått flera reaktioner på mitt fråga, det verkar som om det är fler som har samma problem. Jag misstänker alltså att min vän har nåns sorts tvångssyndrom, samlarmani. Nu skulle jag vilja be om några konkreta råd. Resumé: Mannen har aldrig varit gift eller sambo och har heller inga barn. Hans längsta förhållande var ett distansförhållande som varade i två år. Han har vid något tillfälle sagt att han blev mycket sårad när det förhållandet tog slut. Han säger han att han aldrig varit kär och att han inte vet hur det känns. I relation till hur han behandlar mig, hur vi har det när vi träffas och hur männen som tidigare varit kär i mig varit, skulle jag nog våga påstå att han är kär i mig, men det kan naturligtvis vara en övertolkning och ett önsketänkande från min sida. Men för mig räcker handlingen, orden är mindre viktiga. Han är väldigt familjekär, och hans mamma betyder mycket för honom. Jag har ännu inte fått träffa någon av hans familj, fast han säger att de vet om mig. I början trodde jag det var för att han inte ville visa upp mig, att jag inte "dög", men så känns det inte längre. Direkt när vi träffades berättade mannen att han tidigare haft vissa problem med pedanteri och att han hoppades att jag inte skulle bli skrämd av hur det såg ut i hans lägenhet. Han berättade att han inte bott där så länge och inte haft tid att packa upp, pga att han jobbar väldigt mycket. Lägenheten i fråga är en fantastisk nyrenoverad 4:a på drygt 90 kvadrat med havsutsikt, en riktig drömlägenhet. Problemet är bara att den från golv till tak är fylld av kartonger och kassar med ouppackade böcker (som han samlar på), antikviteter, ärvda möbler och andra grejer. Varje rum är så fullt att det inte går att gå in i det, sängen står i hallen, eftersom sovrummet också är belamrat. Om jag förstått allt rätt flyttade han in i lägenheten senhöst 2004, den renoverades sedan några månader, men jag tror han bott där snart tre år. Första sommaren vi träffades kunde han inte fixa i ordning lägenheten eftersom han arbetade så mycket just då. Det kunde jag köpa. Andra sommaren kunde han bara ha tre dagars semester med mig, för att han skulle fixa klart i lägenheten. Det kunde jag också acceptera, för nu skulle han ju ha drygt tre hela veckor för att äntligen göra i ordning. I julas skulle han fixa i en hel vecka. Men min upplevelse efter dessa tre veckor är att det händer väldigt lite. Istället upplever jag att det under de här två åren har kommit fler och fler kassar med böcker och andra saker. Han är en mycket aktiv kund på olika auktionssajter, Tradera etc. Jag skulle vilja beskriva hans boendesituation som att han lever i misär. Något annat jag lagt märke till är att trots att han är mycket renlig, prydlig och mån om sitt utseende och har en god ekonomi, alltid har mycket slitna underkläder och lakan. Alltid rena, men tvättade så mycket att de knappt hänger ihop utan har stora hål. Detta trots att han ofta köper nya underkläder och jag gett honom nya lakan i present. Det känns som att han inte nänns använda nya saker han köper, utan på något sätt sparar dem för framtiden. Jag har erbjudit mig att hjälpa honom fixa i lägenheten, men det vill han inte höra talas om. Själv tror jag inte att det finns en enda människa som ensam kan klara av att få i ordning, ekvationen går inte ihop eftersom det är för mycket grejer per kvadratmeter. Jag har en tid misstänkt att han lider av någon sorts tvångssyndrom, har förstått att samlarmani kan vara ett sådant. Du bekräftade till viss del mina misstankar i efter mitt tidigare mejl. Jag har tänkt tala med honom och fråga om han har ett problem, vilket jag upplever att han har. Gör jag rätt i det? Jag är väldigt rädd att kränka hans integritet, jag har aldrig träffat en människa med större integritet, men det faktum att han ofta ska fixa med sin lägenhet, istället för att t.ex ha en längre ledighet med mig, gör ju att det har börjat påverka mitt liv negativt också. Han säger och visar att han är mycket fäst vid mig, så det är inte så att han inte vill träffa mig. Jag vill gärna ha konkreta råd om vad som är bäst att göra! Många skulle nog säga att det bästa rådet är att bryta med honom. Men han har SÅ många kvaliteter. Dessutom är jag oberoende så tillvida att jag har mitt eget liv, mitt eget företag och bor i en egen lägenhet i en egen stad. Jag behöver och vill inte flytta ihop med honom, vilket jag ser vara en total omöjlighet. Jag kan acceptera hans egenheter och hans liv, eftersom jag har mitt eget. Men några saker måste vi vara överens om, eftersom det också påverkar mitt liv. Ska jag vara ärlig och säga att jag tror han har ett problem? Jag har själv inga problem med att acceptera det, tycker ju inte mindre om honom för det, men ett av mina problem är att ämnet verkar så tabu, han vill inte prata om det. Jag har frågat honom rakt ut om hans samlande är ett problem, men han förnekar det, vilket jag i och för sig inte finner så konstigt. Antar att det kan vara svårt att erkänna. Han har också vissa uttalade fobier. Min upplevelse är att han bär på många rädslor. För vad vet jag inte. Jag vill ofta säga till honom: Ge dig hän i livet! Min önskan är att han kan säga till mig att han har ett problem och att vi sedan tillsammans kan hitta lösningar för att lindra det. Till exempel att hyra en lagerlokal och köra dit saker som han inte behöver för att leva sitt liv, så att han får en dräglig boendemiljö. Sedan kan vi så småningom köra dit eller rensa ut från lagerlokalen. Jag skulle också vilja att vi bestämmer en tid för när jag ska träffa hans familj (mamma), till exempel senast en viss månad ett visst år (helst i år förstås). Är detta ett bra tillvägagångssätt? Eller gör jag fel? Jag funderar på att gå med i Ananke, om du tror att min misstanke är rätt, för att på så sätt kunna lära mig mer om tvångssyndrom och kanske på något sätt kunna hjälpa honom. NU har jag verkligen konfronterat honom och frågat om han kan se mig i ögonen och säga att jag har fel när jag upplever att han har ett samlarproblem, och han säger att jag har det. Med vänlig hälsning Labollina